Kangding Ray OR

Med debutalbumet Stabil (2006) och Automne Fold (2008) etablerade sig den franske elektronikaartisten Kangding Ray (David Letellier) mitt i den musikfåra som brukar kallas postklassisk elektronika. Musikstyckena bestod på debuten av pianomelodier som kontrasterades mot knäppande och sprakande elektriska ljud. På uppföljaren vändes fokuset mot akustisk gitarr. På båda albumen ekade det av spår från andra elektronikaartister som Murcof och Raster-Noton-chefen Alva Notos (Carsten Nicolai) samarbete med Ryuichi Sakamoto. Samtidigt var det lite för polerat, sirligt romantiskt och vemodigt. Kangding Ray är inte Alva Noto – och saknade den hårdhet och experimentella närvaro som den senare besitter även då han opererar i de mest romantiska av pianomelodier.

Förra året kom så tolvan Pruitt Igoe, där Kangding Ray stakade ut en ny väg. På den tolvan var KR inspirerad av rivningen av ett legendariskt bostadsområde, men kanske i ännu högre grad av arkitekturhistorikern Charles Jencks kommentar till rivningen: att det var dödsstöten för den moderna arkitekturen. Musiken svarade upp mot denna historiska händelse på ett överraskande bra vis. Borta var de snirkligaste melodierna och de mest romantiserande tonerna. Kvar var en hård stålkonstruktion av fräsande elektronik och tunga beats.

Det är därför glädjande att det var det spåret KR valde att arbeta vidare på för sitt tredje album. Titeln OR är som bekant franska för guld. Något som också tas upp i det oerhört vackra omslagets guldfärg (man kan inte annat än beundra Raster-Noton för konsekvensen i de oerhört genomarbetade förpackningarna).

Om tolvan var en historisk tillbakablick över ett moment i (arkitektur)historien, lär detta album sikta på att kommentera en samtid, där alla värden är instabila – och där bara värdet av guld gäller som konstant. På skivans 11 spår låter det också onekligen väldigt modernt. Ljudbilden påminner om andra skivor från Raster-Noton, med sprakande ljud, vassa och skärande diskanter, och en mullrande bas. Fast samtidigt skiljer KR sig givetvis från andra artister på bolaget. Det tidigare romantiska draget lever ändå kvar en smula, fast nu handlar det inte om pianomelodier och lika uppenbar fascination för det, på gränsen till kitschiga, vackra. Snarare är det harmonier och strukturer som lånat från deephouse och minimaltechno i sin mer kommersiella form, som anger en mjukare sida. De borrande elektroniska är aldrig heller lika hårt som hos kollegorna, vilket är till både för- och nackdel. Det gör OR till en njutbar lyssning, som kunde passa perfekt för den som är nyfiken på Raster-Noton, men som inte riktigt är redo för, säg, Ryoji Ikedas frenetiska digitalattacker. Samtidigt innebär det att OR är stundtals något själlös och blodfattig. Ytan blir lite för svävande och glatt och musiken biter inte lika hårt.

Men trots dessa små invändningar är OR ett positivt utropstecken. Kangding Ray har utvecklats som producent. Han har stark känsla för de små ljuden och hur de harmonierar, eller disharmonierar med de mer övergripande musikaliska strukturerna. Och när han skitar ner "Mirrors" griper det bättre än tidigare.

OR är också ett album, där flera av spåren passar på ett öppensinnat dansgolv. Särskilt titelspårets drivande rytmer och rullande bas borde kunna bli en smärre hit på technogolven runt om i världen. Det är en god utveckling för en artist, och en möjlig kommersiell framgång för ett konsekvent hårdnischat skivbolag.