Karen Dalton In My Own Time

Skivbolaget presenterar den här skivan som ett ”1971 acid folk masterpiece” och det låter ju onekligen frestande om man är inne på det spåret. Men snabbt kan man känna sig lite blåst på konfekten, för ”In My Own Time” når inte riktigt upp till de höga höjder som mästerverken både siktar mot och når. Tvärtom, merparten av låtarna är ganska konventionellt framförda, med jordnära, organiskt komp, men ändå på fel sida gränsen av det vi kallar spännande. Albumet är OK, men helt enkelt på tok för ojämnt.

Karen Daltons röst är nog lite av en ”acquired taste”, lite väsande, lite som en sordinerad trumpet, men inte så fängslande som jag vill att den ska vara. Flera gånger tänker jag på Billie Holiday och Janis Joplin, andra gånger hörs det att Devendra Banhart är ett fan som inspirerats mycket av Karen. Inledande ”Something On Your Mind” har det rätta, hypnotiska uttrycket, låten surfar på sin egen kraft och flyter obehindrat fram. Men efterföljande ”When A Man Loves A Woman” (mmm, just den) är rätt och slätt horribel, nej, den passar inte alls in i min bild av hur det borde vara.

”In My Own Dream” bärs fram av en tung basgång och här fungerar det riktigt bra igen. Den traditionella folksången ”Katie Cruel” är också mycket fin, en av de bästa låtarna på skivan. Här sjunger Karen fantastiskt, enbart ackompanjerad av suggestiv banjo och ödslig fiol. Detta är för övrigt en låt som lustigt nog dyker upp på flera album i år: på Bert Janschs ”The Black Swan” (med gästsång av just Devendra Banhart) samt på White Magics ”Dat Rosa Mel Apibus”. Av de tio spåren är det bara ett till som riktigt lyfter: underbart stämningsfulla ”Same Old Man”, även den framförd med spirituell banjo samt med ett mystiskt droneljud i bakgrunden.

Problemet är alltså övriga sex spår, med ”When A Man Loves A Woman” i spetsen. De varierar mellan bluesiga standards och relativt tradig rotrock. Men går man igång på samtida folkrockgiganter som Shirley Collins, Sandy Denny och, säg, Vashti Bunyan så kan man låna den här skivan åtminstone ett halvt öra. En kul kuriosadetalj är att det står lite dråpliga saker på ett gammalt vinyl-ex av den här skivan som jag har hemma. ”Ful röst och fult pop-komp därtill!” och ”Det luktar hasch om LP:n” har den förra ägaren argt plitat ner med blå kulspetspenna på oslagets baksida. Dessa omdömen är kanske inte helt rättvisa, men egentligen inte helt felaktiga heller.

(Publicerad 2006)