Kege Snö

Underbar jazz från dessa mycket intressanta musiker: Roland Keijser på saxofoner och flöjt, Raymond Strid på trummor, Niklas Barnö på trumpet och flöjt samt Joel Grip på förnämlig bas. Även om musiken känns igen från 60-talets jazzutveckling – mer av Ornette Coleman och New York Contemporary 5 än av Coltrane och muskelfrijazz – är den oerhört tidlöst. Den är fortfarande väldigt levande och känns på intet sätt daterad.

Det är en mycket tydlig musik. Relativt korta koncentrerade låtar ramas in av inledande och avslutande tematik där låtskrivaren Roland Keijser visar stor melodisk känsla. Mestadels handlar det om jazz, men det hindrar inte Keijser från att inkorporera folkloristiska inslag i kompositionerna. I så motto finns det stora likheter mellan Keijser och trumpetaren Don Cherry som var en förgrundsfigur i att på ett naturligt sätt gifta samman musik från olika delar av världen. Likheterna återkommer även i de långa melodislingorna, i lättheten och i det torra, transparenta soundet. Det vore ytterst märkligt om inte Keijser inspirerades rejält av Cherry under åren på 70-talet då Cherry bodde i Sverige. Men om de spelade tillsammans och om det i så fall finns utgivet vet jag inte. Bengt Berger, Keijsers kompis i gruppen Arbete och Fritid, gjorde det i alla fall.

Att trumpetaren Niklas Barnö dessutom många gånger påminner om Don Cherry är inget som stör. Tvärtom! Cherry kan gärna lyftas fram eftersom han märkligt nog ofta hamnat i bakgrunden, bakom Ornette Coleman, bakom Albert Ayler, bakom Sonny Rollins. Och hans fantastiska skivor i eget namn har inte riktigt fått det genomslag de borde ha fått. I det här sammanhanget är dock det viktigaste att Barnö, Keijser med flera inte kopierar Cherry, utan tar till sig av hans musikaliska arv och gör något eget av det.

Roland Keijser växlar mellan tenor- och altsaxofon. Djup och riktigt bluesig på tenor är han i exempelvis ”Sarcoma” och ”Odjuret och odjuret”. I den sistnämnda forcerar Raymond Strid fram ett massivt komp i oerhört tempo. Det är mycket intensivt med unison tematik från blåsarna. Återgår man till Keijser är han ändå stråt vassare på altsaxen. Som i inledande Tusch där hans solo är ett mycket fint exempel på hur hans toner binds ihop i melodiska sjok som då och då kryddas med colemanska fraseringar. När Barnö sedan dubblerar med trumpeten är det frihetlig jazz med hög klass.

Ett extra öra lägger jag på Joel Grip. Med svenska mått mätt har han en ganska egen spelstil som passar oerhört bra i detta sammanhang. Likt musikens långa melodier löper Grips basgångar ofta över flera takter. Det ger musiken ett annat tillskott än när basen mer har rollen av att placera ut rytmiska markeringar. Dessutom kan han konsten att svänga.

Även om de flesta låtar är jazz i olika tempon, finns det som sagt klara folkloristiska inslag i några av låtarna. En österländsk touch kommer in i Keijsers solo på i övrigt jazziga ”Flyvebåd”. På ”Bön om bränsle” dras tempot ner ordentligt men en nästan dronande känsla under Grips bassolo. Det österländska återkommer i melodin. ”Maskinpark” sticker ut. Mullrande trummor och hackande upprepande blåsfraser som till slut löper amok.

Kege Snö är en lysande jazzskiva! Men en stilla undran är varför skärpan i musiken inte får följa med i omslaget? Fint utvik i papp, med bra tryck på bra kartongpapper – men med en helsuddig gruppbild och porträtt av musikerna som antingen går i halvdassig röd, i grönt eller i något som kan liknas gult. Att träden är fina i oskärpa räcker inte riktigt till.