Ken Vandermark: Resonance

Det polska bolaget Not Two Records gör skäl för sitt namn med en box fylld av tio CD. För några år sedan gav de ut en lika omfattande samling Vandermark, då med kvintetten. Men Resonance är intressantare genom sin spännvidd och variation. På åtta skivor följer vi olika mindre konstellationer, där Vandermark inte ens är med hela tiden, även om musiken är hans. Och de två återstående bjuder på hela gruppen.
Resonance är en smakfull produkt. I det läsvärda och vackert formgivna häftet är alla musikerna presenterade med var sin intervju. Den totala grafiska genomarbetningen är passande för ett storformigt projekt som detta.

De ofta bästa musikprojekten låter musikerna stanna många dagar med åtskilliga tillfällen att spela i olika konstellationer. De får utrymme och mer speltid än spilltid. Så var det i Krakow 2007, när Vandermark trimmade in sitt storband med saxofonkollegerna Yuriy Yaremchuk (Ukraina), Mikolaj Trzaska (Polen), Dave Rempis (USA), trumpetaren Magnus Broo, trombonisten Steve Swell (USA), tubaisten Per-Åke Holmlander, basisten Mark Tokar (Ukraina), trumslagarna Tim Daisy och Michael Zerang (USA).

Alla musiker möttes i olika mindre grupper, innan storbandet så småningom tog plats på scen. Från duetter via klassiska jazzsnitt till saxofonkvartett. Så kan man till exempel höra Holmlander tillsammans med Zerang, Broo, Swell respektive Vandermark, Tokar och Swell. På samma vis blir det tillfälle att lyssna närmare på mindre kända musiker som Yaremchuk eller Tokar med t.ex. Daisy och Rempis.

Genom att Vandermark själv inte är med i alla grupper, blir attityden mer lättsinnig och variationsmöjligheterna fler. Så kan till exempel Steve Swell, Per Åke Holmlander, Magnus Broo och Michael Zerang sitta och lattja i äldre stilarter. För att sedan smeta ut musiken i platta sjok, där alla excellerar i glissandi och långa toner. Musiken töjs och Zerang visar upp sin klangliga lyhördhet. Det här är härlig spelevinkmusik. Jag kan tänka att det skulle låtit annorlunda tillsammans med kapellmästaren, för någon spelevink är ju inte Vandermark. Men han har andra kvaliteter, som blir oerhört tydliga, när han kliver upp på scen. Han rycker till sig initiativet direkt, slår an en mörk ton som fyller ut varje hålighet. Då han släpper musiken in i lågmäldheten är det med djupaste allvar. Hans sax skär gnistrande blixtar i de ljud som skapas av de andra. Vandermark är genom hela produktionen som en saxofonisternas vandrande vålnad. Varhelst han dyker upp sitter hans märke. Och det med en fermitet och kraft som är ovanlig. Hans personlighet blir mycket tydlig i jämförelse med de andra rörblåsarna. Som lyssnare är jag tacksam över att också få höra dem utan Vandermark. På så vis kan jag lyssna till deras personliga röster, när de får sträcka ut. Som då Michael Zerang samlar ihop dem till stordåd i en intensiv halvtimme.

Stilar och flöden möts. Trzaska och Yaremchuk stöttas av Tokar, när de fräser på i en delvis annan tradition. Det doftar polsk jazz i zenit och 60-tal med allt vad det innebär av inåtvända melodier och skärande utbrott; ganska skört och eftertänksamt. Det är en fin stund med för mig hittills ohörda musiker. Desto hemtamare hörs kvartetten med båda slagverken tillsammans med Magnus Broo och Dave Rempis. Nu luktar det riktig amerikansk frijazz med Broo som suverän slaghök ständigt uppe bland skyarna. Och Rempis är precis så stökigt aggressiv som sammanhanget kräver.

På en annan av skivorna serveras en halvtimme tillsammans med Zerang och Daisy. Lätt sväng, tillbakalutat, i långa stycken ganska lågmält; somligt hör jag som en hyllning till Max Roach. Samma talande trummor och melodiska rytm. I denna böljande värld av slagverkens klanger skapas ett av samlingens bästa ljudlandskap.

Nå, det finns åtskilligt mer att ta upp. Lätt att sammanfatta: högoktaniga smågrupper, där varje musiker får träda fram i sitt bästa. Inte minst Holmlander och Broo går från klarhet till klarhet. Och de ukrainska och polska spelarna får presentera sig så fördelaktigt, att jag ser fram mot deras personliga lyrik, då jag efter många timmar sätter på de två CD som rymmer den slutliga konserten.

Jag blir naturligtvis inte besviken. Vandermark har skapat ett storslaget musiklandskap. Han kreerar en kollektiv kulminationsmusik med extatiska slagverk som upprepar de förväntade vändningarna men bara mycket bättre och precisare. Stadig bas och yrsliga blåsare som försöker blåsa smäcken av varandra. Och i lugnare tempo kramar melodierna hårt om känslocentrum i hjärnan. Då bjuder solisterna över varandra i innerlighet.

Ett av samlingens absoluta soli bjuder Magnus Broo på, när han i finalens sista nummer suveränt blickar ut över ett landskap av stora trumpetare från swingen till amerikansk frijazz, från Roy Eldridge till Lester Bowie, och han kan inte ens låta bli att smaka på litet Armstrong-klanger. Och samspelet med slagverkarna går inte av för hackor! Precis som alla jazzslukande musikstorheter rör han sig i traditionen men bortom det eklektiska. Efter Broos flygtur låter till exempel Swells finfina trombonsolo som något jag hört förr; blott avbildande.

De små blåsarkombinationerna jag först hörde fogar till sist in sig som pusselbitar i storbandet. En brassig klangvärld vänds och vrids. Gärna med litet luddiga kanter och ruffig helhetsbild. Det svänger fint och bildar en fast grund för Vandermark att stå på. Då lyfter hans fulltankade saxofon högt och obönhörligt. Han har en kraft som få.

Men Vandermark träder egentligen bäst fram i kontrast till de andras personligheter och skilda uttryckssätt. Det talar ju naturligtvis till Vandermarks fördel, att han förstår att inte enbart hans eget idiom bör strömma genom alla. Ett fint exempel är en passage där Tokars och Holmlanders samspel formas närmast som en psalm. Det lägger en annan innerlighet och sångbarhet till Vandermarks egen intensitet. Och hela orkestern lyfts till skyarna i ett inåtvänt mumlande. Innan det blir tuta och köra igen.

Det här är riktig jävla jazz! Åtta skivor skiftande smågrupper med knivskarpa insatser och två med fullmatad storbandsmusik. Kulminationsmusik som bäst!

Ken Vandermark sällar sig till den lilla skara unika jazzmusiker som använder orkestern som sitt instrument och noga lyssnar på sina medspelare, väl valda för ändamålet; och som ständigt lyfter sig själva i håret, aldrig nöjda med att spela sig själva. Han fogar in sig i en fantastisk jazztradition, där individualismen är en levande parameter och där det gäller att lyssna. LYSSNA! Från Jelly Roll Morton till Duke Ellington, från Charles Mingus till Peter Brötzmann och Ken Vandermark.

Slutligen reagerar jag än en gång på att massor av män könskvoteras in i musiken. För visst måste de vara medvetet inkvoterade, då dagens många lysande kvinnliga musiker väljs bort. Att år 2010 i sin hand hålla en box om tio CD-skivor, där enbart män medverkar, är inte det litet förvånande!? De enda kvinnor som anas är dels ena fotografen och dels ett femininum som Vandermark tillägnat finalnumret. Typiskt det med: kvinnor är inspirerande musor eller påhejande familj, som man skall tacka på fodralen! Ibland måste jag titta i kalendern, om jag inte misstagit mig på århundrade.