Kentros/Petersson_There Are No More Four Seasons

Antonio Vivaldi har de flesta en tidig relation till, antingen via musiken eller pizzan. ”Le quattro stagioni”, ”De fyra årstiderna”, består av fyra violinkonserter med vardera tre satser. De publicerades 1725 under titeln ”Il cimento dell’armonia e dell’inventione”, på svenska ”Tävlingen mellan harmoni och uppfinning”. Jämt skägg, kan man tro, på den tiden, när ännu inte instrumentalsolot fått fotfäste i barockorkestrarna. Fortfarande är de tolv låtarna krävande för varje briljant violinist, och för lyssnaren balanserar det ännu mellan harmonin och de snillrika melodierna. Själv mötte jag ”De fyra årstiderna” tidigt, och har aldrig slutat älska musiken. Det är helt enkelt skitbra låtar som står sig, hur än de våldtagits av medie- och krämarbranschen.

1955 kom den första skivinspelningen och sedan dess har det getts ut hundratals omsorgsfulla, prestigefyllda tolkningar. Ett helt nytt kapitel i vad en nytolkning kan innebära skrivs nu i höst, med utgivningen av tonsättaren och liveelektronikartisten Mattias Peterssons och Pärlor för svin-violinisten George Kentros ”There Are No More Four Seasons”. Det är lite anmärkningsvärt, med tanke på vad de faktiskt presterat, att inte förhandssnacket varit häftigare (så kommer också plattan ut på egna bolaget Sekt Records). Själv missade jag deras spelning på GAS-festivalen för ett par år sedan (se länk till videoklipp därifrån nedan). Säkert har det tagit sin tid att hitta rätt ljudbild, inte minst hur elektroniken både ska förvandla stråkensemblen och soloinstrumentet. Och minsann, det låter fantastiskt! Absolut nytt, Vivaldi pånyttfödd i högintressant, (dis)harmonisk ljuddräkt.

Kentros och Petersson skriver i cd-häftet att de gärna hade spelat musiken efter originalnoterna, om de inte råkat syssla med enbart ny musik. Inställningen märks på inspelningen, det finns respekt och kärlek när de stökar med årstidscykeln. De tolv låtarna har i enlighet med Vivaldis tidiga version av programmusik – alltså musik som skildrar en icke-musikalisk idé eller berättelse – lagts i en ny ordning. Konceptet är tankeväckande: eftersom klimatförändringen mer eller mindre suddat ut årstidsväxlingarna, och vi har ett rätt gränslöst förhållande till såväl natur som kultur, varför inte spegla denna omställning i relation till den ursprungliga musiken?

Våren. Stråken vippar som lätta fjärilsvingar över strängarna. Fågelkvitter, klorofyll, naturen vaknar och det spritter elektriskt. Melodislingan som vandrar uppåt, runt, uppåt, runt, fortsätter uppåt och högre längs e-strängen med lätt hackande processorhjälp. Anslaget är förtrollande, bland det läckraste och smartaste jag hört när det gäller att sammansmälta traditioner, stilar, ljudkällor, instrument.

Årstidernas tre satser virvlar omkring, det är vår, sommar, höst, vinter om och om igen. Som det kan kännas, åren glider förbi, vad är det här för väder, hade vi ens snö ifjol? Eftersom det enligt kalendern är vinter, korslyssnar jag av nyfikenhet på min traditionella Vivaldiinspelning. Årstidens första sats ska spelas allegro non molto, alltså inte så snabbt, med cellon som kontinuerligt tuggar fram kompet tills violinerna skräller till och tjuter ut i triumferande pam, pam, pam, pam, pam!

I Mattias Peterssons maskinpark är det smällkall vinter direkt – det är bas, brus, knirr, svirr – och så kommer Kentros gnylande violin in, kasande som på löparskidor med ruskigt bakhalt. Jag har inte ord att fånga Peterssons ljudhantering, den är så rik på fyndigheter, så fri inom det teknologiska raster där många andra laptopister fastnar halvvägs. Vivaldis ursprungliga stråkkvartett ersätter Petersson genom genialt samplingsartisteri: inspelningar av årstidslåtarna töjs ut, knips ihop, filtreras, processeras, kastreras på ursprunglighet utan att förlora igenkännbarhet. Den en gång klingande kammarmusiken reduceras till ljudmassor med tunnlar, depåer, sediment, stoft. Och så George Kentros känsliga, expressiva violinspel som dras in, tumlas runt, flyger fram i ekande, vibrerande luftrum och formar isiga, rockigt riviga ljudbilder.

”There Are No More Four Seasons” är en stor skiva. Vivaldi skulle trycka in öronpropparna och ge en fet tumme upp.

(Publicerad 2008)