2000-talet har varit en god tid för noisemusiken. Liveelektronik dyker upp på festivaler lite varstans, få blir längre utom sig av lite buller och brus. Men hur många komponerade noisealbum från de senaste åren förtjänar klassikerstämpeln? På rak arm: två. Lasse Marhaugs ”The Shape of Rock To Come” (Smalltown Supersound 2004). Och Kevin Drumms ”Sheer Hellish Miasma”, ett av de bästa exemplen på det hårfina gränsen mellan konfrontation och kontemplation.
”Sheer Hellish Miasma” utkom 2002 på österrikiska Mego. Nu har den återutgivits med aningen förändrat omslag signerat Stephen O’Malley från Sunn O))). Och en extra låt, inspelad samma år som skivan kom ut. Vad som tillkommit, musikaliskt sett, är att den nya ”Impotent Hummer” öppnar skivan i en påtagligt tystare riktning än tidigare. Relativt sett, bör tilläggas, för även om det är ett dronestycke tar man inte miste på intensiteten, densiteten, elakheten. Det är en mörk skiva, våldsam, farlig. Spelad på hög volym i fel miljö blir det säkert kaos, förutom sönderbrända högtalare. Samtidigt – om släpper ljuden inpå sig – framträder en skönhet av överväldigande mått, gnistrande feedback dompterad med suverän formkänsla.
Kevin Drumms bakgrund som gitarrimprovisatör märks om inte i ljudvalet så i sättet att manipulera och förändra. Det är massivt, men aldrig statiskt. Lite påminner ”Sheer Hellish Miasma” om stunder med Wolf Eyes och Sunn O))). Som om de förras fokuserade elektroakustik och de senares kompakta minimalism mixats till ännu extremare resultat. Det finns här en råhet i uttrycket, metallisk och med blodsmak, ett seriöst försök att göra det olidligt smärtsamma lyssningsvärt, översinnligt, paradisiskt.
Drumm har arbetat med lager på lager av brus och rundgång från gitarrer, analoga synthar, tape, mikrofoner, pedaler. Det är inte fjärran Merzbows attacker i vitt brus, men det finns något i de distade underströmmarna som utmärker Drumms dovare ljudlandskap.
Efter den aningen inbjudande inledningen kommer den korta ”Turning Point”. Tio mikroskopiska ljudknäppar och sen är strömvirveln igång med en basfrekvens som på hög volym får det att fläkta i magen. Därefter skivans bägge mittpunkter, bägge klockar in på omkring 20 minuter.
Den första, ”Hitting the Pavement”, är en vråldistad, sönderfiltrerad dronesekvens som kör operationsborren rakt i urberget, i glaciären, i örats högre register. Som ett långsamt mantra kränger ljudbilden mellan hypnos och fullständig utmattning, det är så obehagligt att det blir skönt. Det märkvärdiga är inte hur ljuden lagras utan hur de avtäcks, hur strukturen hålls ihop, hur allting går fram trots att det rör sig om en djävulsk kakafoni.
Därefter – ”The Inferno”. Drumm fuskar inte, det är musik att spela när hela skiten rasar ihop. Högspänning, splitterbomber, orkan i fibertrådarna, historiens slut. Som crescendo den yttersta dagen är det höjden av musikalisk konsekvens att driva stycket så hårt, så långt, så nära gränsen för det uthärdliga. Men, just innan man beställer sista smörjelsen kommer ”Cloudy”, ett fem minuter långt stycke av fluffig, återhållen, innerligt läkande feedback.
Så sluter en klassiker sin form – från mardröm till dagdröm, genom kramp och lättnad, mellan krig och fred. ”Sheer Hellish Miasma” är en milstolpe, en musikalisk monolit.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar