Tenorsaxofonisten Kidd Jordan, trumslagaren Hamid Drake och basisten William Parker har till och från spelat med varandra i olika konstellationer sedan sent 90-tal. Men ”Palm of Soul” är deras första trioinspelning. Musiken hämtar kraft från såväl jazz som afrikansk och indisk musik och är i det sammanhanget en fortsättning på Hamid Drakes ”Bindu” och William Parkers ”Long Hidden: The Olmec Series”.
Vad som skiljer sig är Kidd Jordans sammanhållande spel. För medan Drake skiftar mellan trumset, handtrumma och tablas och förgyller ”Unity Call” med sin stämma, och Parker spelar både kontrabas, guimbri (marockansk luta), gongs, tuned bowls och talking drum står Jordan på fast jazzmark med sitt spel. Och jag gillar det; han är välartikulerad och i hans zick-zack-formade skalspel finns en tilltalande direkthet. Tonen vandrar från stark och djupt vibrerande till tassande och innerlig. En berättare som lockar med en god historia istället för att ta till de dramatiska greppen.
Med spridda slag på cymbaler, diverse trummor och stämda skålar (bowls) utvecklar sig den lugna ”Forever” nära nog till en bedjan. Möjligtvis som en kontemplation i spåren efter stormen Katrina som förstörde den 70-årige Kidd Jordans hem i New Orleans tre veckor före denna inspelning i september 2005. Laddat och mycket vackert. Rytmiken är fastare i ”Last of the Chicken Wings” och Parkers skålar är här utbytta mot gong-gongar. Tempot är fortsatt lågt och tonen i Jordans spel minner ibland om Albert Ayler.
Med en ledsen stråke inleder William Parker ”Living Peace”, den enda låten, förutom den väldigt korta ”Peppermint Falls”, han spelar bas på. Naturligtvis blir uttrycket ett annat, under de första fyra minutrarna en sorgsen klagan i sakta mak med Drake som bara markerar rytmen löst på cymbal. När Parkers fingerspel tar vid formas en klagande blues i vid mening.
I en trio låtar vänder sig musiken ut i världen. Bluesen är närvarande i den afrikanskt influerade ”Unity Call”. William Parker spelar guimbri, tonen är dämpad och något mörk och ofta skapar han ett upprepat komp bakom Kidd Jordans sax, Drakes pratsång och komp på handtrumma. Medan ”So often” i stort liknar ”Unity Call” har ”Resolution” ett delvis annat uttryck. Kidd Jordan har en vassare, högre ton och svävar ut i övertoner och när Hamid Drake kommer in med tablas blir soundet mer österländskt än afrikanskt.
Även om jag gillar det mesta av det jag hör på ”Palm of Soul” blir det lite för mycket att lyssna på i närmare 60 minuter. Mitt intresse avtar, jag börjar tänka på annat. Ett problem jag uppfattar är att både tempo och stämning är för likartade över hela skivan – sett i sin helhet är variationen helt enkelt för liten. Några låtar i taget får räcka.
(Publicerad 2006)
Kommentarer
Skriv ny kommentar