En imponerande figur den där Kim Hiorthøy. Som superbegåvad grafisk designer ligger han bakom utseendet på Rune Grammofons smakfulla utgåvor. Som filmskapare den vackra filmupptagningen av Supersilent 7. Dessutom har han illustrerat, skrivit och medverkat i olika böcker, bland annat som sig själv i Erlend Loes roman ”Expedition L”.
Och så är han ju också musiker, den 34-årige Trondheimsbördiga gutten.
På konstskolan började han spela in musik, fortsatte sedan på kammaren för att slutligen hamna i händerna på Smalltown Supersound-bossen Joakim Haugeland. På den etiketten följs nu, efter sju år, debutalbumet ”Hei” upp. Med hjälp av en MPC-sampler, ett av de mer klassiska hiphopverktygen, har ”My Last Day” kommit till. Skivan är till stor del inspelad i Kim Hiorthøys studio i Berlin och har ett organiskt och lite naivt sound. Men trots det enkla anslaget känns musiken väl underbyggd. Det är ett skönt korsande mellan genrer och inslagen sträcker sig från jazz, samplingar, fältinspelningar till electronica och en gnutta folk här och där.
Låtarna kokar av glädje, MPC-maskinen glöder och
spottar ur sig hits. Jag blir ungefär lika glad av att lyssna på musiken som när Ed och Norma äntligen får varandra i Twin Peaks. Det växlas mellan olika spänningslägen. ”Alt går så longsomt” har ett solitt beat och går säkert hem stenhårt på en svettig Berlinklubb. Den är lika kompromisslös och hård som musiken Einar Örn och Curver gör i Ghostigital. ”Beats Mistake” driver ett trippande piano mot burkigt beat och samplad sång. Lägg till en vinglig vissling och genast blir det oemotståndligt i all sin enkelhet. Så fortsätter det, mjukt, hårt, högt, lågt, trekantigt, fyrkantigt. Det blandas och ges till höger och vänster.
”My Last Days” är mer strukturerad och mindre fragmenterad än ”Hei”. Inte lika vimsig och med mindre utrymme för fältinspelningar. Handlingen kretsar kring tydliga och raka melodier. Det tycks finns en slags skön amatörism hos det som Kim Hiorthøy skapar. Han har dessutom sagt i en intervju att det är enklare att prestera saker om man är en amatör. Är det lösningen till hans breda konstnärskap? Inte hela svaret kanske, men det kan ju förklara det lite barnsliga och infallsrika som präglar musiken. Lekfullt stöts och blöts ljuden mot varandra i olika takter och former. Det oförutsägbart och otroligt charmigt. Dessutom är det dansmusik av finaste märket, jag svär. Funkar lika bra på Nefertiti som på mitt vardagsrumsgolv. Och med
resultatet i hand är det bara att hoppas att fortsätter att vara amatör även i framtiden.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar