Med albumet Blow Job tar den norske saxofonisten Kjetil Møster ett steg tillbaka in i improvisationsmusiken. Efter framgångar i grupper som The Core, Ultralyd, Zanussi Five tog den i Bergen födde och sedan i Trondheim utbildade Møster delvis farväl av scenen för att ägna sig åt electrorockgruppen Datarock (även om instick i jazz och impro har skett).
Det är inte i huvudsak den tidigare expressiva sidan vi hör av Møster på Blow Job. På den naket vackra ”No wonder we Love” är han mycket ömsint. Det är melodiskt och hans tenorsaxofon rör sig med mjuka rörelser. Ömsintheten återkommer i den bräckliga ”Sayonara” där man även anar österländska dofter. Det är i dessa stunder Blow Job är som bäst, när Møster innerligt och direkt utlämnar sig till instrumentet.
När han i några låtar begränsar det musikaliska språket till linjeföring med grov klang är det förvisso bra, men inte lika övertygande. Det hamnar i ett läge mellan det innerliga och det expressiva, det senare som trots allt får plats i den avslutande ”I've been loosing me” där Møsters sax brinner med glödande övertoner.
