Klima: Serenades & Serinettes

Bakom namnet Klima hittar vi den Fransk-brittiska sångerskan och multiinstrumentalisten Angèle David-Guillou. Serenades & Serinettes är David-Guillous andra soloalbum och från sin bas i London har hon byggt upp ett nära samarbete med gruppen Piano Magic, som medverkar på skivan. Hon ingår sedan en tid också själv i bandet.

Musiken tecknas upp i såväl akustiska som orkestrala skisser som balanseras på spetsen av Angèle David-Guillous tunga. Musiken är mindre beroende av elektroniska uttryck jämfört med föregångaren. Det är hennes röst som är skivans magnet.Hon är lite av en perfektionist med ett brett register. Uttrycket är innerligt och vackert – och rent som fjällvatten. Ibland nästan för perfekt. Jag ser henne som Erica Pomerance och Nina Persson förenad i en och samma stämma. Coolhet och vildhet förenad - tämjd.

Instrumenten är också noggrant arrangerade och har en stram karaktär. Ändå blir det inte stelt när musiken varsamt sluter sig kring David-Guillous skolade stämma. Klassiskt 60-talsfolk varvas med minimalsim, kammarpop och en smula afrobeat. Samarbetet med Piano Magic-snubbarna Glen Johnson och Jerome Tcherneyan fungerar väl, och utan att de tar över showen. Skivan inleds dessutom med en Piano Magic-cover, "French Mittens", som är från tiden innan David-Guillous var en del av bandet.

Resultatet av samarbetet visar sig kanske som allra starkast när hon sjunger duett med Glen Johnson på "Things get better with time". Deras stämmor gnuggas varsamt mot varandra. Johnsons släpiga stämma mot David-Guillous pigga – det är ett vackert möte – men med en lagom indieskevhet som får kraft i ljuset av en ödesmättad gitarr.

Det är en skiva med både hjärta och smartness. Som sångerska klarar sig David-Guillous genom såväl ”ensam-med-pianot-”låtar som ”Father”, som mer funkiga ”Orffans", som marscherar iväg med gitarr, taktfast kalimba och ringlande klockspel. En låt som förövrigt framstår som en skön förening av Moondog, Talking Heads och Steve Reich. I musiken finns ofta ett djupt stygn av bitterljuvhet. Som den hummande och instrumentala work-outen "Pappillon Du Nuit" som dessutom har ett sväng värdigt Caribous bästa.

Säcken knyts sedan varsamt ihop av "Bottomless Sea", som är en vacker "tio-över-tolv"-låt som sakta dör i sällskap av ett tipp-tappande piano och en Vini Reilly-gitarr. Serenades & Serinettes är en vacker skiva. Även om jag tycker att det ibland är för tillrättalagt och gulligt. Det är kanske hennes klassiska skolning som håller henne tillbaka? Men jag tycker ändå det ett styvt prov på Angèle David-Guillou kraft som begåvad sångare och låtskrivare.