Raumschiff Zitrone var tills för inte så länge sedan en lokal i östra Berlin för improviserad musik, den lika solida som överrumplande Echtzeitmusik, som ju är stadens avgörande bidrag till denna världsomfattande impro med minimalistiska inslag. Rymdskeppet Citronen rymde inte många själar. För dem som minns drar jag gärna en parallell med nittiotalets Blå Tornet i Stockholm.
Farkosten bemannas på detta album av klarinettisten Kai Fagaschinski och elektroniske ljudtrollkonstnären Christof Kurzmann. Jag behöver väl inte påpeka att de två hör till Echtzeitmusikens danare och skapare. Det är alltså med stor förväntning jag lägger på CD:n, efter att mycket förvånat ha studerat konvolutet. Färgerna är ljusa med dominerande rosa. Typsnittet är smeksamt kursivt. På framsidan möter mig närbilden av en vacker kvinnas ansikte. Då jag slår upp fodralet återkommer hon leende flankerad av en glatt smilande Kurzmann och småvisslande Fagaschinski. Hallå! Vad är detta!? Så brukar inte improplattor se ut.
CD:n motsvarar synintrycken – men på ett helt överraskande vis. Damen på omslaget visar sig heta Marisol Sanchez och sjunger med varm röst i första stycket. Det är melodiskt, gungande och Fagaschinski spelar en bedövande kärvt vacker klarinettstämma. Sakta löser formen upp sig i kanterna och med stor ömhet modellerar Kurzmann-Fagaschinski styckets själva känsla. Ett slags saknad, en längtan, värme. Ett kärleksverk, tänker jag. Indirekt bekräftar Fagschinski i ett mail min aning. Marisol sällskapade nämligen med Kurzmann, då albumet gjordes för drygt ett år sedan. Därmed är grundtonen satt. Fjärran från spräckjazz, mil från minimalism, och elektroniskt bruskaos är på en annan kontinent.
Men de har inte backat. Feel good – inte en chans! Tvärtom. Det är bara som om Fagaschinski och Kurzmann snört åt den fria formen i midjan och rättat till pressvecken litet. De lägger sig tätt till varandra och låter fragmentariserade melodier ligga skavfötters med en klangvärld som pendlar mellan bristning och trans. Ganska lågmält. Fagaschinski spelar mer som en virtuost tränad konstmusiker. Behärskningen av instrumentet är komplett. Men i grunden traditionell. Alltså: ingen tribut till kompisen Axel Dörner.
En höjdpunkt är då även Kurzmann plockar fram klarinetten för en sjutton minuter lång duoseans. Varje ton tvingas, formas, tätas, och de två ligger så tätt att det ibland skaver i öronen. Men där finns en nervös spänning, som gränsar till det vemod, som skapades i albumets inledning. Det är ett mycket överraskande album, som visar på bredden i den nya impromusiken.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar