The Last Record Company x3

The Last Record Company är det ödesmättade namnet på norska Rune Grammofons nya bolag för limiterade vinylutgåvor. Om det döptes av ironi (åh, kul, ett nytt bolag!) eller bitterhet (kass försäljning) har jag ingen aning, i vart fall är det tre väsentliga släpp som begärligt seglat ut.

Först ut är ”Galore” med gitarrimprovisationer av Stian Westerhus, bäst känd från Jaga Jazzist men även medlem i band som Puma och Monolithic. Hans solospel apar inte efter Derek Baileys atonalitet, eller för den delen David Stackenäs sublima kantighet. Här handlar det om sexsträngad metalnoise med effekterna i maxläge. Jag vet inte vad för slags utrustning han använder men nog låter det digitalt – det gnistrar och dundrar och exploderar som av en månraket i omlopp. Och varför inte? Elgitarren måste inte för evigt vara bunden till rörförstärkarens mjuka värme. Westerhus spelar ut hela registret med oktavator som ger basdjup à la Sunn O))), brus i hela färgskalan, övertonsfyrverkerier och rundgångsexcesser.

Men det som förhöjer skivan, mästerligt mixad och mastrad av Helge Sten, är hur Stian Westerhus växlar temperament från malande doom metal till den mer dronande änden av det mörka spektrumet. På ”Aurora” används gitarren mer som en digital kontroll än ett klingande instrument, på ”Shadowland” låter det lite som en distad hardangerfela. Utan tvivel är Westerhus en jävel på att mixtra fram mystiska ljud, dessutom en solist jag väldigt gärna vill höra utvecklas.

Nummer två i denna treklöver är Maja Ratkjes ”Cyborgic”, inspelad live på Blå i Oslo i april förra året. Några veckor senare såg jag Ratkje på MADE-festivalen i Umeå. Jag vill minnas att hon använde samma instrumentering: laptop, liveelektronik, theremin, leksaker. Och rösten förstås, detta makalöst expressiva instrument. I Umeå skrämde hon iväg mer än halva publiken. Jag kan dock försäkra att det inte berodde på konstnärligt kompromissande. På inspelningen från Blå hörs likaså en inspirerad Maja Solveig Kjelstrup Ratkje som är sugen på att ta ut svängarna, samtidigt rör hon sig formsäkert och övertygande på solid grund.

”No overdubs”, står det i det medföljande häftet, och det är ganska anmärkningsvärt hur mycket som händer och håller ihop i Ratkjes livemusik. Den som sett henne spela vet att hon inte bara trycker igång datorn och rullar ut ljuden. Nej, hon snidar och sliter, luftar elektronikens krafter och dompterar dem som få. Som lyssnare tycker jag det är särskilt tillfredsställande precis efter att hon manglat fram den mest torterande, bindgalna, bubblande lyckliga noise och slungar en ut ur den helvetiska tornadon, låter musiken ta paus i ett omklädningsrum, klär om den till pyjamas och plockar fram ljudande leksaker och den gurglande, kvittrande rösten. Allt bättre förstår och uppskattar Maja Ratkjes polyfoniska begåvning, hennes soloimprovisationer som kan vara så fyllda av lek och mening.

Så till slut till Ultralyd och deras ”Renditions”, den skiva i denna första svit från The Last Record Company jag håller allra högst. Kvartetten består av saxofonisten Kjetil Møster, Kjetil D Brandsdal på bas, gitarristen Anders Hana och Morten J. Olsen på trummor och vibrafon. Unga, briljanta, intensiva improvisationsmusiker alltså, medlemmar i band som MoHa, Noxagt, Datarock och involverade i otaliga andra sammanhang.

”Renditions” tar mig på sängen: inte väntade jag mig ett så vackert och magiskt sound! Istället för det förväntade vräket slås man av återhållsamheten, det är musik fylld av harmoniska linjer och muterade toner med drag av både högmodernism och abstrakta nutidsexperiment. Hur blandades den här cocktailen?

A-sidans två variationer av ”Renditions” är storslagen och känslosam musik, långsamt avklingande kluster av överlagrade toner som bygger upp en smått kosmisk ljudrymd. Det är skarpt och prövande, som om både György Ligeti och Wolf Eyes spökat under inspelningen.

B-sidan inleds med nutidsklassiskt slagverkande som övergår i ett långsamt, vinglande groove. Morten J Olsen och Kjetil Brandsdal tuggar sig fram med trummor och bas medan Hanas gitarr och Møsters saxofon bygger upp en växande, mörkt ekande ljudvärld med långa skuggar. Det är faktiskt enastående vackert. En skiva full av ljudande personkontakt. Och liksom Stians och Majas, utgiven blott i 500 ex. Essentiellt köp.