Lokai Transition

Thrill Jockeys österrikiska koloni fortsätter att binda samman konkreta melodier med abstrakta ljudbilder. Denna gång är det duon Lokai med Florian Kmet och Stefan Németh som förgyller tillvaron. Som personerna bakom skivbolaget Mosz – där de släppte sin debut 2005 – har de tentaklerna ute och finns i kretsen kring landsmännen och Thrill Jockey-kollegerna i Trapist och Radian. Stefan Németh har dessutom släppt skivan Film på samma bolag.

Det wienska soundet gör sig snabbt gällande. Det är rent och runt, liksom framlyft ur den omgärdande luften. Intimiteten och den upplevda närheten till ljudkällan är mycket speciell. I det hänseendet spelar det ingen roll om det handlar om Lokais abstrakta pop eller improvisationsmusik med Martin Siewert, Martin Brandlmayr eller någon annan, det finns stora likheter i klangerna. Ett gemensamt drag är också att de akustiska instrumenten har stor plats hos alla dessa grupper. Det bör också sägas att det är Martin Siewert som mastrat skivan.

Inledande "Roads" är lätt på foten, smyger sig fram och skapar en brygga mellan de rytmiska rörelserna och de klara klangerna från vibrafonen. Det är trevligt och utmanande på samma gång. Det är när denna dualism framträder som Lokai känns som allra bäst, den återkommer i "Salvador" där fingrar knäpper mot fiolsträngar över rytmer och ljudligt djup. Ett melodica ger "Volver" en fin gryningskänsla där svenska Tape dyker upp i tankarna.

I "Panarea" arbetar duon på ett annat sätt. Det akustiska gör över i ett nästan elektroniskt sound som växer och växer för att sedan förflyktigas och lösas upp. En gitarrs spridda och försiktiga toner är det enda som håller ihop. På några låtar tränger de ännu djupare i abstraktionen, men det blir inte lika skarpt. Tydligheten liksom rinner iväg, en del av det personliga uttrycket likaså.