Efter att ha stiftat bekantskap med ”Sologne”, det första officiella Loney, Dear-albumet efter en rad privata cd-r-släpp, känner jag mig otroligt uppfylld och uppmuntrad. Visst, vi rör oss här i en popsfär full av konservatism och originalitetsfällor. Men oj vad Loney, Dear, alias Emil Svanängen, visar fingertoppskänsla vad gäller låtsnickeri, dramaturgi och arrangemangsidéer! Det är detaljrikt och varierat i instrumenteringen, med var sak på sin rätta plats. Låtarna framförs i ett självklart rus, sångmelodierna flyger som svalor och är liksom ostoppbara. Det är ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet.
Jag kan knappt minnas när jag hörde en sådan osviklig melodikänsla senast. Det osar talang så det nästan luktar bränt. Det känns som om låtarna redan var färdiga, likt mogen frukt klara för skörd, och det enda Emil behövde göra var att sträcka på armen och plocka ner dem. Och snabbt fylldes en korg.
Det kan låta lite löjligt, men den genomgående vemodiga känslan på ”Sologne” träffar verkligen en öm sträng i mig. Jag får nästan lust att, synnerligen oväntat, gå ut på balkongen och skrika rakt ut i luften – någonting, vad som helst! – för att bli av med den överväldigande energin som fyllt mitt inre. Bitterljuvt. Innerligt. Ändå storslaget.
(Publicerad 2006)
Kommentarer
Skriv ny kommentar