Loopx4

Personligen håller jag Loop som ett av de allra bästa brittiska banden från sent 80-tal, kanske med ärkerivalerna Spacemen 3 som största konkurrent. Med ett hårt, monotont och space-rockigt sound tydliggjorde Loop redan från början arvet från Stooges, MC5, Hawkwind och Velvet Underground. Gruppen hamnade kanske lite vid sidan av den mer kända delen av den brittiska indie- och shoegazescenen. Fast Loop riktade egentligen blicken inåt, snarare än stirrade på skorna. Jag kan soundmässigt höra likheter med grupper som The Jesus & Mary Chain och My Bloody Valentine men Loops låtar bygger framför allt på tunga, hårda och extremt envetna riff. Distade gitarrväggar, malande om och om igen, härifrån till evigheten.

Få band har lyckats hitta ett gruppnamn som tydligare markerat hur musiken låter. Ett riff, ett ackord, rakt igenom varje låt. Den här upprepande stilen gör musiken hypnotisk och den liksom bara vandrar runt i oändliga cirklar. Att tyskar som Can, Neu och Faust finns där i bakgrunden råder det heller ingen tvekan om. Samtidigt låter allt omisskännligt som Loop.

Dessa fyra välfyllda återutgåvor härrör från en relativt kort tidsperiod. Gruppen var aktiv mellan 1986 och 1990 och hann på den tiden släppa tre album, en samlingsskiva och ett antal singlar. Tidigare överföringar till cd har dels varit drabbade av undermåligt ljud, dels varit ganska svåra att få tag på. Så det är verkligen en kulturgärning att bandets alla studioinspelningar nu kommit ut igen i så fina utgåvor.

Debuten "Heaven's End" (1987) är en hårt fuzzad historia, med många tremolo- och wah-wah-effekter i omlopp. Den stöpta formen är färdig redan här och skulle inte förändras nämnvärt, men låtmaterialet är kanske lite svagare än vad som senare ska komma. Tuffa "Straight To Your Heart", långsamt släpiga "Forever" och den med baklängesljud fyllda titellåten är några av höjdpunkterna. Andra fullängdaren "Fade Out" (1988) är en riktigt helgjuten skiva som hypnotiserar mig som lyssnare med en hård och suggestiv drone-psykedelia. Åtta spår som inte viker en tum från magin. På låg volym går det utmärkt att drömma sig bort och nästan sova till musiken. På hög volym blir det mäktig psych-rock. Gitarrerna ligger lager på lager och surrar som ettriga bålgetingar. Helt klart Loops mästerverk. Sista plattan "A Gilded Eternity" (1990) är den mörkaste i diskografin. Apokalypsen är här inte långt borta. Låttitlar som "Afterglow", "The Nail Will Burn", "Blood" och "From Centre To Wave" säger en del om hur det låter. Hårt och dystert. Deras kanske mäktigaste enskilda spår återfinns här och det är den nio minuter långa avslutningslåten "Be Here Now". Så skoningslöst skön i sin melankoliska monotoni.

Alla tre av ovanstående album har nu släppts med bonus-cd:s av skiftande nödvändighet. Demoinspelningar, alternativtagningar och John Peel-versioner tillför inte alltid så mycket, men är ändå roliga att höra om man vill få en mer komplett bild av respektiva skiva. Det mest spännande undantaget bland bonusspåren är fem stycken abstrakta gitarrloopar från "Fade Out"; stämningsskapande, ambienta effekter som påminner om vinande stormvindar som blåser genom rummet. Dessa experiment pekar framåt på flera sätt. Inspelningarna är från sommaren 1988 och Kevin Shields i My Bloody Valentine har ännu inte fått fason på sitt stilbildande samplande av gitarrfigurer. Looparna pekar också tydligt framåt mot den processteknik som Loops ledfigur Robert Hampson skulle använda fullt ut i sitt kyligt industriella projekt Main senare under 90- och 00-talen.

Slutligen den riktiga godbiten. Samlingen "The World In Your Eyes" (ursrpungligen från 1987) har nu släppts i en än mer utökad version. Den innehåller hela tre cd med gruppens alla EP-skivor: "16 Dreams", "Spinning", "Collision", "Black Sun" och "Arc-Lite" och en hel del annat smått och gott som bonus. Kulturgärning var ordet.