Machinefabriek x4

Den holländska gitarristen och ljudkreatören Rutger Zuydervelt, mer känd under namnet Machinefabriek, håller ett extremt högt tempo i skivutgivningen. Dels ger han ut egenproducerade tretums cdr-skivor och dels verkar han vara omåttligt populär bland världens experimentella småbolag. Enligt hemsidan har han hittills i år kommit med sex skivor, förra året kom det ett 20-tal.

Lyckas man bibehålla kvaliteten med en så stor utgivning är en naturlig fråga. Och dömer man efter dessa fyra jag här recenserar blir svaret faktiskt ja. För även om det finns en gemensam grund, lyckas han variera och leda in musiken på flera olika spår. Dessutom ger de han samarbetar med ny inspiration.

I mångt och mycket handlar Rutger Zuydervelts gärning om att bygga intressanta rum av tillstånd. Att påstå att det är glädjens rum vore att ljuga, snarare vandrar det mellan stillastående och olika steg av melankoli och sorg. Jämfört med många andra inom samma musikaliska område är det ändå inte becksvart. Det kan till och med sippra in en och annan ljusstråle.

Droner, loopar, pulser, utdragna ljud och tillfälliga inslag blandas. Ibland tittar en vag tematik fram. Det finns även inslag av musique concrete och fältinspelningar vid sidan av det datorframställda och det instrumentala (framförallt gitarr). Tiden är en aspekt lika viktig som någon annan. Få låtar klockar in på mindre än tio minuter och de snarare på bredden än på höjden, om än flera lager av ljud används.

Googlar man på Rutger Zuydervelt jämförs han ofta med Fennesz. Men det är att göra det lite för enkelt för sig. Visst finns det spår av Fennesz och visst använder de gitarr och dator båda två, men Zuydervelt använder dem i huvudsak på ett annat sätt än Fennesz. Ljudbilderna är inte lika kompakta och ytorna inte lika murriga som hos Fennesz, där popkänslan också är större.

Olika idéer och sammanhang tycks vara en drivkraft hos Zuydervelt. På ”Zeeg” samarbetar han med Mariska Baars och Wouter van Veldhoven och går in i en ganska psykedeliskt färgad musik. På den mycket fina mini-cdn ”Cello recycling | Cello drowning” deltar Aaron Martin med cello medan han jobbar ensam och mörkt på ”Mort aux Vaches”-utgåvan. Inspelad mellan 2005 och 2007 är ”Bijeen” (vilket betyder tillsammans) den mest varierade, där några låtar tidigare funnits med på Zuydervelts egna tretumsskivor.

”Cello recycling” var ursprungligen en inspelning för en konstutställning. Zuydervelt bearbetar Aaron Martins improviserade cello till en underbart vacker och långsamt svävande atmosfär. Det ”post-klassiska” förs in i en organisk och ambient värld. Ett plus är att Zuydervelt inte totalt förvränger cellons klangfärger. Det förvrängda står i stället sida vid sida med originalet och tillsammans skapar de fylliga stråk av ljud. På ”Cello Drowning” dränker Aaron Martin originalet i vatten. Det blir inte bättre, men däremot mer skrämmande. Vätan tränger in i ljudbilden.

Det mörka och skrämmande är annars mest framträdande på ”Mort aux Vaches”-skivan. Med gitarr och dator jobbar han med loopar och eko. Skivan är inspelad 2006 och låtarna är benämnda ”Bathyale #1-3” . Inledningsvis leker Zuydervelt en klaustrofobisk kurragömmalek med oss. Ur den mörka bakgrunden poppar moment av överraskning upp som gubben i lådan. Det bjuds även på fina loopar, bra samspel med elektroniskt knaster och gitarrspel, samt rumsliga ekon som fyller upp den atmosfäriska storheten. Dessvärre finns det även stunder där ljuden tappar betydelse och blir en ganska intetsägande bakgrund.

Samtidigt är det svårt att dra en klar gräns mellan det intetsägande och det som skapar intresse. Att ”Zeeg” hamnar på ”rätt” sida är svårt att förklara. Men det är behagligt utan att bli sömnigt. 37 minuter av tillståndsmusik som går genom flera skepnader. I grunden en växande drone som egentligen bjuder på få överraskningar om än det laboreras med flertalet ljudkällor. Förutom gitarr handhar Zuydervelt loopstation och effekter, Baars spelar gitarr och röst och van Veldhoven bandspelare, metallophone, melodica och musicbox. Det är bra, lite av småskrammel bland allomfattande vibrerande droner. I sällskapet den mest fria skivan.

Slutligen är vi framme vid ”Bijeen” som i sin variation har allt från riktigt goda stunder till ganska tråkiga. Det är också på ”Bijeen” som Fennesz gör sig mest påmind, om än fortfarande väl dold. De dronande landskapen finns även här, lågmält på ”Dahl” och överväldigande organiskt på inledande ”Borghesia Mix”. Men det finns även annat. Av en pianoton hämtad från en ljudfil formas ”Piano.wav” till en stillsamt sparsmakad godbit. I Tom Carters ”Reglyph” finns gitarren där som en tydlig kontrast till det elektroniskt småsprakande.

Överhuvudtaget har gitarren en mer framskjuten position på ”Bijeen” än på övriga skivor. I den vackra tyngdlösa ”Weightless remix” gör Zuydervelt till med något som kan kallas pop där rena gitarrtoner blandas fint med en fridfull cello.

Just det att Rutger Zuydervelt så väl lyckas visa att myntet har fler än en sida gör att han inte blir enahanda. Visst vilar det mesta på en god förmåga att skapa droner som i sin tur skapar tillstånd. Även om han till viss del gräver ur samma källa, varierar han sig och låter sig inspireras av andra. En god egenskap.

(Publicerad 2008)