Magda Mayas / Tony Buck: Spill Stockholm Syndrome

Pianisten Magda Mayas hör till de friska tillsatserna i de senare årens friform. Hon är bra på att röra upp ljuden till molnformationer som rör sig fritt över ljudhimlen. Hon spelar liksom Andrea Neumann mycket inne i flygeln, men har inte specialiserat sig på det. Det hör vi här, där hon växlar mellan spel på tangenter, i innanmäte och på instrumentets trädelar. Fast där blandar sig ljuden med trumslagaren Tony Bucks litet torra koncisa spel, så att det är svårt att riktigt avgöra vem som är vem.

Skrapljud blandas med preparerade pianosträngar och dröjande bastoner. Men tvärs emot hur det brukar utvecklas håller Magda Mayas musiken bortom det alltför abstrakta, det som liknar ljudkonst. I stället tycker hon om att placera små figurer, rytmiska former och envetet upprepade klanger mitt i musiken. Och hon tycker också om att blanda inne och ute, strängar och tangentspel. Buck har hört klangerna förr och klär dem i flödande bultande slagverk.

Mayas-Buck spelar i långa stycken en medryckande, formfast och översiktbar improvisationsmusik. Den har puls och kännbar struktur, vilket förstås gör det lätt att lyssna.

En viktig bit i deras estetik är olika känslighet för olika material, kvaliteten i enskilda klanger. Hela block byggs på klanglikheter. Och de skyggar inte ens för melodramatiskt tangentspel med mullrande dramatiska trummor. De är mästare på att i gammal klassisk friformstil strama åt klangknippen och låta dem explodera, men de tappar inte farten efter sådana kulminationer. De håller musiken fast och driver den framåt tills energin troppar av.

Jag är särskilt imponerad över den koncisa precision duon har då de öppnar och avslutar. Det är som att sakta öppna en syrgastub och sedan strypa den så att bara enstaka ljud dröjer kvar. Som små stjärnor gnistrar varje ljud i tomrymden. För att först samla ihop sig och till sist slockna.

De har ställt samman två stycken om 23 respektive 35 minuter, inspelade i Helsingfors respektive Oslo, trots albumets titel. Fast det får vi kanske skylla på att skivan är producerad i Beirut, där det kanske inte är så noga med vad som ligger var i norr. Nåja, skämt åsido, det är en fin produktion med strålande art work som alltid, då Mazen Kerbaj håller i formen.