Maja Ratkje och Lasse Marhaug öppnar grindarna till helvetets trädgård. Vildvuxna och otämjda storheter sprider ut elaka rotskott och obeskrivbara förgreningar. Under varje sten öppnas nya fantastiska scenarion, psykedelisk rock filtreras och förvrängs, karuseller hakar upp sig, hundar skäller, katter gnäller, elektronik brusar upp, en cello förintas, röster ropar (dock inte Ratkjes) i sju stycken under nära 25 minuter. Maxad surrealism, André Breton i Bruce Willis kropp! Med en sekatör i handen. Farligt. Och så fruktansvärt häftigt.
Ratkje och Marhaug brutaliserar tillvaron. Gör den hård och tuff. Inte utan anledning. Ingen av dem pekar dock med hela handen. Deras stora musikalitet och humor ger möjlighet till nyansering och ifrågasättande. En samplad fågel kan sjunga vackert, likaväl som den kan falla död ner. Osäkerhet öppnar upp musiken, gör den spännande. Noise har ju annars tendensen att sluta sig och vara förutsägbar. Visst, den kan vara ett omruskande statement, men likafullt blir det ofta ett tråkigt sådant. I Ratkjes och Marhaugs händer blir den inte det.
Kommentarer
Skriv ny kommentar