En ny version av de gamla saxofongrupperna, en på sin tid utsliten genre. Baron och Guionnet spelar altsax, Denzler tenor och Rives sopran. De är alla framstående improvisatörer på den franska scen, som hyllar en gnistrande fjäderlätt minimalism. En musik där tystnaden kan kännas som ljuset som bryter genom trädkronorna en vårmorgon; eller där lågmäldheten får kraft liknande Cages tystnad. Men det är också en problematik inbäddad. När spelaren, interpreten, improvisatören i så hög grad drar sig tillbaka och samtidigt har anspråk på närvaro och musikalisk täthet motverkar ibland lättheten avsikterna. Eller: avsikterna blir alltför tydliga.
Låt mig skriva på ett annat sätt! Alla dessa franska saxofonister är briljanta tonfärgare, nysökare och utforskare av de akustiska instrumentens klangliga värld, gärna med inflytande från den elektroniska historien. Det är som om de hade förtrollats av elektroakustisk tradition men aldrig sett en bandspelare och försöker reda ut vad detta är med enbart akustiska medel – och till stor del lyckas.
Här är en förfining, som kan passera förelöparna, vi står inför en minimal fulländning av musikens ytskikt. Det lättaste vibrato, den minsta salivavsöndring i munstycket registreras som en betydelsebärande parameter. Det blir ungefär som den klassiska skulpturen på 50-talet. Aldrig har ytan bearbetats så minutiöst, sällan har minsta skiftningar skapat vändningar av så stor art i skulpterade kroppar. Ljuset har byggt kropp runt skulpturerna. Tänk Giacometti eller Despiaux, så förstår ni vad jag menar.
I denna musik kan det vara likadant. Några av denna skivas aktörer har framträtt med spel som förtrollat med sina skiftningar och skavande toner. Inte minst tänker jag på en av mina favoriter, en av de verkligt obesjungna hjältarna inom samtida impro, Stéphane Rives. Hans soloalbum på Potlatch – “Fibres” – är en minor classic. En uppruggad yta över tätt slingrande texturer. Sällan har saxofon låtit så. Jag ha också hört honom live i suveräna inåtvända avsugningar av sopransaxen; för att strax kunna brista ut i en skärande kaskad.
På detta album finns inget av detta. Jo, jag är snål. Musikerna kan sina saker. Efter en skör balansgång mellan täta toner med klang av EMS-studion varvade med lågmäldhet, tystnad, enstaka inpass rör det sig in i ett nytt rum. Allt har vägts med klassisk balans och precision. Så till den grad att själva uppsåtet läggs i dagen: se så vi kan spela, hör vad vi kan avstå från! Och då blir i alla fall jag okoncentrerad. Musiken är ett flöde och snart har de tröttnat på att mäta upp minimått och pauser; då dyker de ner i varandras klangvärldar och en bitvis skärande musik reser rygg. Se där, tänker jag, det är detta jag väntat av dessa musiker.
Gränsen mellan snålhet och subtilitet kan ibland vara svår. Men för all del, det är en rysligt imponerande saxofonkvartett.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar