Med underbar pop i Pluramons skepnad gjorde Marcus Schmickler sig till ett namn inom electronican i slutet av 90-talet/början av 2000-talet. Krautifierad electronica med rytmer och melodier som ibland förstärktes av Cans Jaki Liebezeit bakom trummorna. Men Schmickler har även sökt sig till betydlig mer experimentella fält under sin karriär. Som Wabi Sabi, som Sator Rotas, under eget namn eller i gruppen Kontakta som spelade in en magnifik elektro-akustisk skiva redan 1992, i konstellationen Mimeo åren runt millennieskiftet med musiker som Keith Rowe, Fennesz, Thomas Lehn, Peter Rehberg. Och som eftertraktad producent och remixare av andras låtar.
Schmickler var en av mina husgudar under några år på 90-talet. Hans nyfikenhet på nya uttryck och förmågan att göra något intressant av dessa tilltalade mig mycket. Man visste aldrig vad som komma skulle, förutom att det med största sannolikhet var intressant. Dessutom gav han ut skivor på det Kölnbaserade bolaget A-Musik, som när de startade släppte flera geniala skivor med förutom Schmickler: FX Randomiz, Holosud, L@n, Schlammpeitziger, Microstoria.
Men andra musikaliska intryck kom i vägen och Schmicklers nya eskapader fasades ut från mitt lyssnande. Projekten där han närmade sig den klassiska musiken missade jag. När Häpna nu ger ut ”Amazing Daze” med Schmickler (dator och elektronik) och Nine Horses-medlemmen Hayden Chisholm (sho och säckpipa) fasas han med bestämdhet in igen.
”Amazing Daze” är två långa dronelåtar där titellåten tillägnas dronemästaren Phill Niblock och den andra, ”Infinity in the Shape of a Poodle” (ja, hur f-n ska man tolka den titeln?), är tillägnad Björk Gudmundsdóttir. Längden och de utdragna ljuden sammanbinder, men i övrigt är det två väldigt olika låtar.
Det är en underdrift att säga att titellåten är inspirerad av Niblock. Likheterna är slående, man slungas mellan tidlöshet och känslan av att tiden är allt på samma sätt som när man lyssnar på Niblock. Detaljer blir ovidkommande, helheten allt. Successiva förändringar sker nästan omärkbart, helt plötsligt märker man bara att man lyssnar på ett annat ljud än tidigare eftersom ljudens placering sakta förflyttas i förhållande till den centrerade och något dova grunddronen. Det enda som är riktigt tydligt är när säckpipan träder in med karatäristisk ton som är som gjord för dronemusik. Det är helt fantastiskt bra och jag lyssnar gärna om och om igen.
Titellåtens dovhet går i ”Infinity in the Shape of the Poodle” över i betydligt högre register. Även om tyngdpunkten även här ligger på utdragna ljud är den mer föränderlig. De inledande minuterna får jag känslan av tidig, stillsam morgon, där solen försiktigt värmer upp tillvaron. En bra bit in i låten får stillheten sig dock en ordentlig törn. Likt varvande jetmotorer lyfts dronen upp i stratosfären, för att sedan landa i stillsam solnedgång. Det är bra, men min begeistring når inte samma höga nivåer som under ”Amazing Daze”.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar