Margrit Rieben, Brückengesang

I Schweiz finns många utmärkta musiker och ljudkonstnärer, som tyvärr inte märks alltför mycket i alla fall inte i vårt land. Margrit Rieben är en av dem. En fantastisk slagverkare i friform och fri impro med öppningar mot ljudkonst, koncept och klangliga experiment. Kanske med tonvikt på elektronika. Den som blir nyfiken – och visst blir du det! – på hennes svirrande, repetitiva, envisa ljudkonst och hypnotiskt maniska impro där ljud mals ner och bakas ihop i långa längder, henne kan jag rekommendera till exempel ”Cooking the lovers” på stv/asm. Nå, litet i samma anda är ”Brückengesang” komponerad. Hon skriver i konvolutet:
”Den stora bilbron Ponte 25 de Abril i Lissabon hör man redan på långt håll. Den skapar en angenämt mjuk klang, som sirensång. Jag trodde först det var en gigantisk ljudinstallation. Bron inspirerade mig till denna konceptkomposition, till vilken jag lånade M+M Chor med sina 36 röster.”

Alltså, Rieben har hört ett verk, som hon först inte förstod var ett slags buller. Hon trodde det var konst, eller uppfattade det så, alltså verklig found sound art. Found poetry i ljud. För att kunna förmedla denna upplevelse till andra har hon således noterat det i en entonig komposition.

Hon lägger mycket an på klangkvaliteten, sammansättningen av rösterna, hur de sjunger. Första satsen har ett öppet uttryck. Andra mer slutet. Tredje åter öppet uppåtriktat, böljande. Inom ramen för det entoniga, monokroma skiftar hon ljussättning. Röster rör sig litet grand, ljuden vandrar över körens led. Kanske kan jag tänka på bilarna som far fram och åter på sin bro och skapar det sköna surr som Rieben först upptäckte.

Detta märkliga vis att komponera en field recording verkar ju på sitt sätt bakvänt. Men först och främst har hon behövt instuderingen med en hel kör för att verkligen förmedla och bevara sitt första bestående intryck. Och för det andra, hur märkligt det än låter, så har hon lyckats använda entonigheten till en mäktig upplevelse. Det är en minimalism som bygger på en Steve Reichs eller La Monte Youngs dramatik. Men hon har gjort om den till ett stycke klangkonst som är avlägset från all kylighet och beräkning.
Jag vet inte om jag skall kalla det bön, meditation eller helt enkelt ett uppgående i ett hav av stämmor.

Det är under alla omständigheter mycket fysiskt. En oväntad och stark upplevelse.