Marilyn Crispell Colaborations

Här presenteras två konserttillfällen i Sverige med Marilyn Crispell. Båda under Nya Perspektiv i Västerås. Först 2004 med Fredrik Ljungkvist på rörblås, Palle Danielsson, bas och Paal Nilssen-Love på trummor; sedan 2007 med Magnus Broo på trumpet, Lars-Göran Ulander på sax, Per Zanussi, bas och Nilssen-Love. Det är en tung, effektiv musik, som öppnar sig både mot hård frijazz och romantiska drömmar. Först en blick över axeln. År 1978 blev Crispell under tio år pianist i Anthony Braxtons grupp. Han fick henne att ifrågasätta allt och att röra sig ut över ett allt vidare fält, och hon var, tyckte han, den starkaste pianisten efter Cecil Taylor. Halsbrytande enkelt tog hon sig igenom komplicerade snabba tempi och strukturer.

För Crispell fanns inga riktiga gränser mellan genrer. Hon utbildades på The New England Conservatory till klassisk pianist och rörde sig lika hemtamt på post rock-scenen som i konstmusiken. Hon har till exempel uppfört John Cages ”Piece for Six Pianos”. Det märks också i hennes spel, som innehåller både kontrapunkt med Bachs skönhet och arkitektonisk stringens, men också med svävande klanger och den koncentration på det minimala som är grogrunden för det maximala uttrycket. Det är ingen tillfällighet att hon tillägnat Olivier Messiaen ett stycke på albumet ”Piano solo – A concert in Berlin”.

Marilyn Crispells oemotsägliga kvaliteter blev jag först varse, då jag hörde LP:n med hennes grupp från Total Music Meeting i Berlin 1982. Musiken utspelar sig på skilda nivåer. I grunden ligger starka, pågående rytmer, som lyfter spelet. Höjdpunkten var det tjugotre minuter långa stycket ”ABC”, där de två första bokstäverna hyllar Anthony Braxton och den tredje Crispell. Det växer som en tornado och lämnar de andra musikerna långt bortom – utom basisten Peter Kowald, som agerar flygledare i kontrolltornet. På ett plan lyser det igenom hur hon växt upp med barockmusiken, men på ett annat visar sig hennes intryck av 1900-talets mästare. Hon har själv kallat sitt spelsätt för ”pointillistic counterpoint”. Det är en musikalisk forsande kontrapunkt, där hon rör sig med smidighet, snabbhet, intelligens och styrka mellan sinnesstämningarna.

Efter kvartettalbumet kom ”Pianosolo – A concert in Berlin” och ”Solo Piano” som en väntad bekräftelse på rikedomen i hennes musik. Från konserten i Berlin hör vi både en underfundig version av Thelonious Monks ”Evidence” och nämnda ”Ode to Messiaen”, där varje klang vägs på våg, och hon visar känsligheten i sitt anslag.

Hennes produktion dittills må ha placerat henne främst bland tidens musiker, men ändå kom trioalbumet ”Gaia” från 1987 som en chock. Musiken vävs tät, varm, växande, en fri improvisation med livets andedräkt i nacken. Pianotrion växlar tyngdpunkter. Det betyder att ljuden böljar likt rörelsen i buskar och vatten. Men växtkraften laddar alla instrumenten med jazzens kåthet och hetta. Här växlar det florsköra rasslet med rituella danser av en sådan energi, att jag knappast tvekar att kalla ”Gaia” för en av åttiotalets främsta jazzskivor.

Marilyn Crispell var inte bara en av de starkaste spelarna, hon visade sig också vara en den fria jazzens finaste lyriker. Första gången jag träffade och hörde henne var i samband med den festival undertecknad tillsammans med Mats Gustafsson och Teddy Hultberg arrangerade på Kulturhuset i Stockholm 1992, Solo 92. Jag mötte henne på Arlanda. Hon var genomförkyld. Kvällen tillbringades hemma i min kökssoffa. Snuvigt snörvlande, mörk och storögd, leende. Ivrigt betraktande och drömskt frånvarande. Hon berättade om sin musikaliska väg. Det dröjde inte länge förrän hon stannade upp vid John Coltrane. Hon talade om hans musik som meditativ och sublim, fylld av intensitet, och utan vidare omsvep satte hon honom först bland sina valfrändskaper inom jazzen. Ett annat namn som strax dök upp var naturligtvis Cecil Taylor, vars cluster-explosioner och rytmiska energi hon lyssnat mycket på. Med de här två musikerna lyfte hon fram den expressiva aspekten på musiken. Vid ett annat tillfälle har hon sagt, att ”music to me is a spiritual expression and has a healing and transcending power”.

Vid Solo 92 i Kulturhusets hörsal slog sig alltså en brakförkyld Marilyn Crispell ner vid flygeln. Tystnad, hon lyfte händerna, böjde huvudet ner mot tangenterna, och slog an. Det burriga, stora, svarta håret rörde sig sakta, man såg inte hennes ansikte. En stark klang, våldsamma löpningar, och en tjugo minuters explosion vid flygeln. Blek, osäkert leende reste hon sig, bugade med en pappersnäsduk i nypan. Knappt fattade vi i publiken vad vi varit med om. Musiken var så fysisk, att mattheten kändes i hela kroppen. Det var som ett jordskred. Men inte bara stark, inte bara skicklig med ett anslag tydligt som kristall, det var mer, mer än behärskningen, kunnandet, här fanns också den ögonblickliga närvaron, totaliteten. Hon fick oss att känna oss som om vi var mitt i världen.

Men Marilyn Crispell skulle alltså också visa sig som lyriker. På Solo 92 fick jag uppleva hur hon plötsligt öppnade ännu ett rum. Det skedde i mötet med basisten Anders Jormin, som gömmer koraler och visor i strängarna, melodier som alltid verkar ha bott där, han bara lockar på dem. Hon hörde detta, hon märkte hur Jormin vid hennes sida smekte hennes tangenter för att också locka samma lugnande vemod ur dem. Och hon lystrade, släppte fram ett romantiskt källsprång. Denna musik fanns där och bara väntade. Ur detta växte en grupp med Crispell, Jormin och Raymond Strid. Den skiva som spelades in bland annat på Village i Västerås 1994 innehåller exempel på lyriskt spel, där Jormins feta bas mullrar och nynnar och tar Marilyn ömt i handen.

Abstrakta mönster, lager på lager, skikt på skikt, gnistrar också från ”Natives and aliens”, där Marilyn Crispell 1996 förenade sig med några av den europeiska fria improvisationsmusikens största mästare, saxofonisten Evan Parker, basisten Barry Guy och trumslagaren Paul Lytton. Här handlade det om energi, fragmentariserade idéer. Att bygga på ett anslag, söka en klang, finna en hållbar parameter att variera. Några av de korta solon musikerna utbrister under denna kollektiva spelning är makalösa: det är solo och grupp i ett, men ibland reser sig någon upp: hör hur Lyttons piskslag och Parkers skärande högtryckssax jagar Crispell som får flygeln att stegra sig.

Marilyn Crispell är musikant, hon lever för att spela: ”Visst, man använder sitt intellekt, man väljer och väljer bort. Men framför allt så handlar det om känslor och sökande. Fast det är viktigt att känslan styrs – på ett mjukt sätt. Det är som när man inom viss orientalisk filosofi talar om att du skall stämma ditt tänkande som du stämmer strängarna hos ett instrument. Inte för löst, inte för hårt.”

Inspelningarna från 2004 och 2007 skimrar således av en lång musikalisk resa med Crispell. I båda fallen pendlar hon mellan frijazz och närmast postbop med starkt sångbara inslag. Nilssen-Love laddar med den dynamik hon själv är förmögen i sitt perkussiva spel. Det är klanger som piskar och bländar plötsligt. Danielssons feta basspel fyller ut, rytmiserar, ger en mjuk, sjungande ton. Crispell njuter och låter klaveret skimra som en vattenyta. Med Fredrik Ljungkvist blir bilden skarp. Han mejslar och snidar ut melodilinjer som skär hårt i kurvorna. Här får vi höra finfina exempel på hans mästerskap, inte minst på klarinett. Hans punktvisa spel som studsar överrumplande mot Nilssen-Love är mycket hörvärt. Och han lockar även fram Crispells mest precisa anslag. Hennes attack är avsevärd och hon vet precis var konturerna löper i musiken. Det är väldigt mycket av jazzmusikens tradition i upplägget, där materialet växer i spänningen mellan solon och ensemblepartier.

Så även i materialet från 2007. Men här lockar Crispell ut musiken i spräckligare klanger. Man hör nu tydligt hennes arv från konstmusiken. De andras röster är också mer abstrakta än Ljungkvists tre år tidigare. Broo är en explosiv trumpetare, som också förmår måla upp en bred horisont med överrumplande förkastningar till Crispell. Nu leds vi runt i långa frijazziga landskap. Vi kan njuta av Crispells breda palett, som i stort sett färgar av sig på alla de andra instrumenten. Ur den ganska kollektiva musiken växer röster fram. En verklig anledning att omedelbart skaffa denna skiva är saxofonisten Lars Göran Ulander. Inte för att han är bättre än de andra, men för att han är så litet hörd och representerad på skiva. Han har en egen litet dröjande röst, där udda element fogas samman i ett eftertänksamt flöde. Motsatsen till Broos muskulöst utåtriktade spel. Den förtätade ettrigheten glider över i drömskt tonmåleri, där både Crispells skimrande bredd och Ulanders inåtvända saxofonspel firar triumfer. Egentligen har den här musiken allt man kan önska av både frijazz, spräck och lyrik.

Med all respekt för det sprakande vitala resultatet och de lyckliga musikerna, undrar jag slutligen bara en sak. Varför bjöds inte vid något av tillfällena den saxofonist in, som Marilyn Crispell brukar samarbeta med, nämligen starkt explosiva, danska Lotte Anker? De två har ju samarbetat i flera år. Nå, jag vill inte riktigt tänka tanken fullt ut, varför just en framstående kvinnlig musiker valts bort… igen.