Philadelphiabaserade Marissa Nadlers musik representerar en kategori som alltid bibehåller sin kraftfulla effekt oavsett omgivning. Det är musik som med sin omsorgsfullhet, känslosamhet och djup tycks fungera såväl som balsam för den söderstressade storstadssjälen som för den oförbätterlige naturromantikern. Vid en första anblick kan Nadlers långsamt föränderliga gitarrkompositioner te sig enkla men bakom en tydlig front bestående av akustisk gitarr och en änglalik sånginsats väntar något betydligt mer komplext. Förvisso är det i skapandet av stämningar och röstresurser som hon har sina mest imponerande styrkor men samtidigt är det de små sparsmakade inslagen av orgel, mandolin, harpa, cello och synth som gör att skivan verkligen lyfter.
Just när man ramat in skivan i en bekväm kvadrant nära besläktad med Leonard Cohens allra bästa folkorienterade material blir Nadlers förkärlek för psykedeliska inslag allt tydligare. Här framkommer detta främsta genom Greg Weeks (Espers) inspirerade gitarrspel som på ett fördömligt sätt verkligen tillför ytterligare en dimension.
I en tid då majoriteten av den psykedeliska folkscenen inlett en vandring in i en illavarslande och föga inspirerande återvändsgränd är det befriande med någon som går i motsatta riktningen.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar