Irländska gitarristen Mark O’Leary trivs uppenbarligen i trioformatet. Detta är hans tionde album på Leo Records och alla har varit inspelningar i olika tremannasättningar. O’Learys meritlista är i övrigt diger och stadigt växande. Han släppte sju cd under 2007 och minst lika många har kommit i år. Han är till synes genreoberoende, men rör sig framför allt i områdena kring improvisation, folkmusik och det som kallas postjazz. Han har spelat och samarbetat med namn som Paul Bley, Peter Erskine, Günter Müller, Joey Baron, Han Bennink, Bobo Stenson, Anders Jormin, Kenny Wheeler, Bill Bruford och Matthew Shipp.
Det här är en inspelning från november 2002, i hemstaden Cork. Där tornar St Fin Barre’s Cathedral upp sig i all sin prakt. Vid ett besök i katedralen, något år innan inspelningen, blev Mark O’Leary så inspirerad och uppfylld av lokalen att han genast satte sina plan i verket: att skapa improviserad kyrkomusik, med giganter som Messiaen, Pärt och Bach som inspirationskällor att luta sig mot. Sagt och gjort. O’Leary handplockade sina medmusiker från Norge, i form av Ståle Storløkken (från Supersilent) på kyrkorgel och Stein Inge Braekhus på trummor och slagverk.
Skivan inleds och avslutas med ringande kyrkklockor, som för att poängtera vikten av lokalen och dess beskaffenhet. Och visst har det sakrala i sammanhanget betydelse. Känslan i uttrycket är innerlig men också ensam och utsatt. Det här är sällsamt skön och kontemplativ musik, fri och improviserad men också melodisk och varm. Jag hör ibland drag av folkmusik i botten, ibland ett nästan postrockigt uttryck. Det centrala är stämningarna som byggs upp.
O’Leary har huvudrollen, men utan att dominera fullständigt. Med förmodad hjälp av e-bow, elektronik och effekter låter han gitarrljuden ömsom sjunga ljust och glidande som klagande fiskmåsar, ömsom flyta runt i de lägre regionerna, någonstans mellan cello och delfin. Bara vid några enstaka tillfällen kommer virtuosen O’Leary fram, i några jazziga, nästan fusionliknande attacker. Annars är det i princip bara meditativa och dröjande toner som hörs. Vädjande, sökande, klättrande toner som liksom försöker hitta svar på de eviga frågorna.
Från Ståle Storløkkens katedralsorgel kommer inga bombastiska eller överarbetade ljudsjok. Nej, det är rakt igenom ett återhållet och ytterst känsligt spel från hans fingrar (och fötter?). Man undrar hur det är möjligt att hitta ett så träffsäkert tonläge på ett sådant instrument. Det låter mer som en simpel tramporgel! Men när det kommer till ekonomiskt, osjälviskt spel så imponerar kanske Stein Inge Braekhus mest. Hans vibrerande cymbaler och rullande pukor mullrar sporadiskt, markerar, letar, bygger små broar mellan gitarr och orgel. Långa stunder hör man inte honom alls – och ändå är han fullkomligt närvarande.
(Publicerad 2008)
Kommentarer
Skriv ny kommentar