Improvisatörer som använder så kallade utvidgade tekniker befinner sig oftast i miljöer där ljuden i sig är det betydelsebärande. Melodiska teman och rytmiska figurer kan förekomma men är mer tillfälliga. Istället nyttjas olika blåstekniker på saxofoner, trumpeter etc, med trummor skapas ringande och andra ljud, instrument prepareras, attiraljer som propellrar och fläktar används, det akustiska närmar sig det elektroniskt klingande och så vidare.
På många sätt är den svenske saxofonisten Martin Küchen inget undantag från detta. På ”Homo Sacer” på det norska bolaget Sillón härskar blåsljuden, propellrar skapa droner och visst används saxofonens klaffar på okonventionella sätt. Men mest intressant är att Küchen sätter in ljuden i melodiska och rytmiska sammanhang, han skapar sammanhängande kompositioner av dem. Och det är väldigt utrycksfulla kompositioner.
Begreppet Homo sacer (den heliga människan) kommer från den romerska juridiken. Det innebar att en person var bannlyst och kunde dödas av vem som helst, men inte i samband med religiösa ritualer. Filosofen Slavoj Zizek har översatt det till ”en varelse lagligt död med biologiskt levande” och Giorgio Agamben har fört in det i nutidens politiska filosofi och jämför det med villkoren för politiska flyktingar, oavsett om det handlar om de som förföljdes av Förintelsen eller de som hamnar på Guantanamo Bay.
Küchen skriver i pressmeddelandet att ”Homo Sacer” ändå inte ska ses programmatiskt, tvärtom. Snarare kan man, om man vill, se titlarna som skuggbilder av ljuden.
Det finns ett drag av utsatthet eller utanförskap över skivans fem låtar. Men också av gruppkänsla som i ”Imperial Music XVI” , där blåsljuden i upprepad form ger upphov till tribala, primitiva melodier. Saxen ljuden nästan som en flöjt. Naturligtvis är låten en vidare blick över imperiet, vilken han började med på den väldigt fina skivan ”Music from one of the provinces in the empire” från 2005.
Det finns mycket bra på ”Homo Sacer”, men titellåten (med tillägget ”...and suddenly the bridge over that troubled water stood in flames”) är den absoluta höjdpunkten. En enkel, fantastisk tiominuterslåt som tar sig nästan episka uttryck. En sorgligt fin melodi på saxofon som harmoniellt och med dronen i bakgrunden leder tanken österut. Utsatthet och sorg, men även värme och empati.
Den nästan 20 minuter långa ”Xuan Ngoc. 23rd of september 1966. In the Evening (Music fo solo dance)” lyckas inte lika bra. Dansen saknas! De skrovliga ljuden från saxofonen som återkommer och bildar sammanhållna strukturer räcker inte riktigt till för att under så lång tid själv bära upp tillvaron. Dessvärre missade jag uppförandet på Fylkingen med dansaren Katarina Eriksson i september. Det hade alla förutsättningar att nå längre.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar