Martine Altenburger John Russell Duet

Sommaren 1974 besökte jag som en mycket ung man Martin Davidson och hans nystartade skivbolag Emanem i London. Då vi samtalade om den nya improns framtid lade han på ett band med John Russell och Roger Smith, en gitarrduo som inte gjorde mycket väsen av sig, fjärran från allt vad kaputtspielen hette.

Snart träffade jag dem på Little Theatre och noterade: ”…jag fäste mig vid duon Roger Smith och John Russell. Vänsterhänte Smith spelar akustisk och Russell elektrisk gitarr. Men trots förstärkningen var Russell otroligt tyst och finstämd. Musiken var som en viskning. Höll man andan på Little Theatre kunde man höra tonerna blanda sig med musikernas andhämtning. Smith och Russell är kritiska. Fingrarna far i löpningar och ackord över greppbrädan, men spelhanden väljer bara ut en liten del att utföra. Inte en ton för mycket kom.”

Det känns som ett privilegium att ha varit med om det. Min förvånade entusiasm över detta low dynamic, gestlösa nyskapande spel, som redan visade en ny väg bortom den ännu långt ifrån - utanför specialkretsar - kände Derek Bailey.

Russells kvaliteter har långsamt utvecklats. Han har – liksom Roger Smith – sökt sig framåt utan att ha gjort alla de omfattande projekt och samarbetsjobb som Bailey. De har funnits nära sina konstnärskap, koncentrerade på dem. Här liknar de flera andra engelska impromusiker från pionjäråren. Maggie Nicols och Paul Rutherford räcker som exempel. Deras insatser är lika omätliga som deras framtoning är lågmäld.

Det kan också ha en grund i att se sitt eget konstnärskap som huvudsaken och inte riktigt bekymra sig om huruvida det är stort eller inte, om publiken är väldig eller fåhövdad. Det är en ovanlig inställning, men ofta finner man de intressantaste profilerna här. Här kan man fördjupa sig sedan man vadat i spektakulära album som liknar varandra.

Och jag minns min häpnad, då jag diskuterade med Martin Davidson om impron hamnat i en återvändsgränd publikt och han svarade med att sätta på duon Smith-Russell. Jag glömmer det aldrig.

På nya skivan i Another timbres gitarrserie möter Russell franska cellisten Martine Altenburger, som har ett ben i samtida konstmusik och ett annat i impro. Den duon är mycket livligare än vad jag hörde för många år sedan.

Båda använder instrumenten som de klanggivare de är avsedda som. Men sedan! Russell är mjukt fåtonig, pauserande, lyssnande, Altenburger också, men hon är samtidigt explosiv. Hon både förmår sluta gitarren i sitt sound och liksom pilla underifrån med små mikrotoner.

Musikerna är ovanligt expressiva för att röra sig i brittisk impros vardagsrum. Till och med Russell kastar ur sig litet högljudda (nåja) staccatti och cluster som Altenburger elegant fångar upp.

Detta är en ovanligt lycklig skiva med fokus på en av stora, men också avsiktligt konstlösa, musikerna. Russell är utmanande oflirtig, obekymrad om effekterna, bara helt försjunken. Och han trivs uppenbart med den mycket sin yviga och uttrycksfulla virtuoskompis på cello.