Av Mattias Peterssons nya skiva påminns man att elektronisk musik fortfarande kommer i många smaker och former. Utbildad kompositör och väl bevandrad inom både elektroakustisk musik och experimentell elektronmusik (var nu den gränsen går nuförtiden), har han utsikt över ett ganska enormt ljudfält. Dessutom, vilket är särskilt roligt, lider han i sin musik inte av beröringsskräck med vare sig noise, industri eller ens indiepop.
”Floodlight” är Peterssons tredje soloalbum och ett rejält kliv framåt. Från debuten ”Mimer” 2003, som baserades på ljud från den gamla Mimerlaven i Norberg, över ”Shells” från 2004 med inspelningar från en improkonsert på Fylkingen (utgiven på egna bolaget Wickerwork) till den fokuserade, ytterst formsäkra nya skivan på iDEAL Recordings. Bolaget känns inte fel i sammanhanget, även om Petersson komponerar i mer komplexa banor än den gängse utgivningen.
En egenskap jag alltid gillat i Mattias Peterssons musik är hans råa, grova ljudmaterial. Här finns inte ett spår av tjusig elektronica, tvärtom låter det skitigt av digitalt flis och bråkiga, sträva loopar. Vad som är nytt, åtminstone har jag inte hört det förut, är närmandet till andra uttryck än det abstrakta, där skolade elektronmusiker ofta hamnar när de går loss i älsklingsprogrammet Max/Msp.
Tydligast märks det på plattans två första spår. ”Neverfield” är en kvittrig, glitchig tiominuterslåt som struttar omkring i tröga loppar med popharmoniskt baksug. Titellåten ”Floodlight” går ännu längre, en sprött distad loop vurpar föränderligt fram som vore det en remix på själva källkoden till My Bloody Valentines ”Loveless”. Det är riktigt snyggt.
Mer distad indie kunde man förvänta sig av titeln ”Reality Distortion Fist”, men den börjar istället med ett stort klangrum och ett lågt b-ess på piano. Det är rytmen, återkommande i långa cykler, förlängd med dova, mörka kastvindar och en ploinkigt samplad gitarrton. Det är vackert och farligt, som att vistas i närheten av Einstürzende Neubautens eller Coils svarta trädgårdar.
Möjligen hade jag önskat lite mer kontraster på ”Floodlight”. Det blir ibland lite trångt med allt glitch som packas samman i ljudbilden. Ändå gillar jag skivan. Mycket. Det var länge sedan – ursäkta alla kompositörer! – jag njöt av att bara lyssna till formen i ny, svensk elektronisk musik. Det är befriande, bland allt annat som görs på ren inspiration, med en artist som uppenbarligen vet var musiken är på väg – och tar sig dit.
(Publicerad 2008)
Kommentarer
Skriv ny kommentar