Under människans långa naturfilosofiska tänkande återkommer vissa urföreteelser som Jorden, Eros och Kaos. I det antika Grekland, precis som idag, sökte man naturens och skapelsens grundläggande element. Anaximenes var en av dessa som såg födelse och pånyttfödelse i vindens och luftens verkan. När den är tät blir den till vatten och när den förtunnas blir den till eld. Luft, syre, andning, var kvalitativa förändringar av en och samma urprincip, arche.
Luften är som bekant ett grundläggande element i många musikaliska sammanhang. Blåsinstrumentet, flöjten, är ett av det tidigaste arkeologiska fynden inom musikalisk teknologi. Men ljud skapas inte enbart med hjälp av den mänskliga kroppen. Det finns korspunkter mellan det mänskliga skapandet och naturen. Eolsharpan, ett instrument sedan antikens dagar, låter luften sätta strängarna i vibration och spelar en slumpens musik. Denna typ av vind- och stränginstrument finns i många kulturer och har uppstått i många olika former. I den moderna konsten har de fått en renässans i och med ”sound sculptures”, ljudskulpturer, där den estetiska upplevelsen inte bara förhåller sig till objektets rörelse utan också till dess ljud.
Sedan sextiotalet har Max Eastley rört sig i gränslandet mellan skulptural konst, land art och improviserad musik. Olika grundläggande element har stått i fokus för hans musikaliska experimenterande där verken ibland är lika mycket performance och installation som de är ljudkonst. En del har kanske stött på skivan ”New And Rediscovered Musical Instruments” tillsammans med David Toop på Brian Enos kortlivade bolag Obscure. På den skivan centrerades ljuden kring vatten och hydrauldynamik. På senare tid har Eastley arbetat mycket med vindinstrument, framför allt strängade sådana. Han har utifrån detta konstruerat ett instrument som han är särskilt förtjust i och som han kallar för just, arc. Det är inte helt lätt att beskriva detta instrument utan att man ser en bild på det (vilket finns t.ex. i Wire nr 291). Själv beskriver han det som ”a monochord of wood and wire, which is scraped, bent and flexed into an orbit of amplified effects”. Kort sagt kan man även hävda att hans ”arc” är en skulptur som kan spelas, eller ett instrument som också kan ses som skulptur.
Det senaste provet på Eastleys uppfinningsrika musikteknologi är skivan ”Dark Architecture” tillsammans med harpisten Rhodri Davies på Simon Rynells intressanta bolag Another Timbre. Skivan består av ett nästan 35 minuter långt stycke, ”TT”, som är inspelad i en konstpark i Berkshire. Davies är naturligtvis en utmärkt partner när det kommer till harpans utveckling. Till skillnad från Eastley bygger han inte helt nya instrument utan preparerar harpan med e-bows, fläktar och objekt. Men på det hela taget är ju även detta att skapa ett nytt instrument. ”Dark Architecture” har en spöklik atmosfär över sig, stycket framträder sakta ur skuggorna och sjunger tillslut så att hela rummet skorrar. Jag tror att stycket är platsspecifikt. Låga frekvenser uppblandade med närmikade metalliska objekt skapar en rumskänsla som bildar en intressant lek med distanser. Ljudupptagningen är på så sätt mer dokumentär än högkvalitativ, men det är inget som skivan lider av och definitivt inget som bör hindra en från att lyssna på den.
Kommentarer
Skriv ny kommentar