Melvins_The Bride Screamed Murder

Snart 30 år som band och 20 album under diskografifliken. Trots sin imponerande livslängd och produktivitet finner Melvins ständigt nya sätt att utmana sina lyssnare. Det har funnits stunder när jag har inbillat mig att jag har lyckats dechiffrera vad det är Buzz Osborne och hans kumpaner handlar om. Varje gång detta högmod har smutsat ned mitt sinne har kvartetten snabbt plockat ned mig på jorden igen.

The Bride Screamed Murder är inget undantag. Redan i inledande The Water Glass får lyssnare en överraskning när de typiskt ångvältstunga Buzz Osborne-riffen imploderar i en kakofoni som ersätts av en trumbaserad kampsång i bästa marinkårsanda. Som tagen ur Stanley Kubricks Full Metal Jacket, fast nu med Melvins patenterade glimt i ögat.

Öppningsspåret sätter ribban för de resterande 45 minuterna av skivan. Det är ömsom rakryggat mangel, ömsom oväntade spratt. Men framför allt är det trummor. Sedan Big Business-duon Jared Warren (bas och sång) och Coady Willis (trummor) anslöt till Melvins 2006 har bandet huserat två trumslagare. Det är inte längre originellt i sig att ha två (eller fler) batterister på en scen, men det är sannerligen en förtjänst att ha två så pass skickliga trummisar som Willis och veteranen Dale Crover sida vid sida. I både "Pig House" och "Electric Flower" leker de stilfullt med rytmerna, samarbetar i ena stunden för att motarbeta varandra på ett retfullt sätt i nästa. Det blir en katt- och råtta-lek som emellanåt gör att Buzz Osborne och Jared Warren får finna sig i att vara birollsinnehavare.

Strängbändarna har sin stora stund i "I’ll Finnish You Off", en trögt flytande komposition som ålar sig fram i den gyttja som Osbornes rundgångsriff och Warrens massiva basmuller lämnar efter sig. Resultatet blir vackert, vemodigt och dessutom en smula spirituellt när en ödslig orgel framträder i slutet. Förtrollningen bryts abrupt när Buzz Osborne och Jared Warren förses med varsin Piff och Puff-stämma.

Just på det där sättet fortsätter Melvins att busa med lyssnarens föreställningar och förväntningar. Gränsen mellan gravallvar och ren och skär buskis suddas ut. Innan musiken har tystnat har bandet levererat en doomig cover på The Whos 1960-talsrevolt "My Generation", där de klassiska textraderna läspas fram, samt den avslutande "PG x 3", som på sina dryga sex minuter rymmer en ensam munspelsslinga, en a capella-version av den irländska folkvisan "Peggy Gordon" såväl som en kusligt ekande barnröst som räknar siffror.

Att försöka förklara vare sig Melvins eller The Bride Screamed Murder är att ta sig vatten över huvudsvålen. Jag kan bara konstatera att styrkan – både hos bandet och skivan – ligger i förmågan att vända upp och ned på den musikaliska begreppsvärlden, något som medför att produktionen inte har något bäst före-datum fäst på konvolutet. The Bride Screamed Murder är en av Melvins allra starkaste utgåvor till dags dato och den kommer att ha en framskjuten position när musikåret 2010 summeras.