Daniel Carlsson och Johannes Rytzler bygger sin elektroniska duo på improvisation, och till skillnad från alla akustiska instrument som lånar klangen av elektronikan verkar de vilja undersöka, hur de kan närma sitt spel till annan impro. De har behållit det repetitiva, retfullt nervösa i spelet; det ger en rytm att hänga upp det på. Klangerna är ofta avbrutna, samtidigt som de flyter iväg.
En intressant upplevelse är hur de skapar böljande rörelser inom dessa sjok. Där bryter en riktning mot en annan; rumsupplevelsen gungar till under fötterna eller om det är i balanssinnet.
Elektronikens dovt diffusa ljud spelar ofta mot olika småklanger, rytmer och ekon av olika instrument man får föreställa sig själv. Då och då målas rätt handfasta scener upp, som blandar ljudkonst och upphackade rytmer. De ställena tycker jag bäst om. Och hade nog gärna hört mer i den riktningen. Mindre gillar jag då de löser upp de partierna med ganska allmänna dova sound, sådana vi ju förväntar oss av elektronika.
Jag är förtjust i deras strävan att röra sig in i improvisationens värld, men där är det viktigt att våga släppa konventionen, bli osäker och undvika det inövade. Då jag lyssnar förbi det lätt igenkännbara i Metamusik uppenbaras en hel värld av ljudmöten och klangkonstellationer och spräckta rytmer, som hade klarat sig alldeles utmärkt utan uppbackning. Det utesluter inte det pockande och påträngande.
Kommentarer
Skriv ny kommentar