Midaircondos debutalbum landade i rätt ögonblick. Det kändes så, för fyra år sedan, och skivan står sig fortfarande, nyfiken electronica, med blås, fältinspelningar, och flera lyckade stickspår, småjazzigt ibland, trasigt ibland. Improvisationskänsla samsades med loopar och lager-på-lager-produktion.
Trion blev en duo häromåret. Men Lisa Nordström och Lisen Rylander Löve är inte ensamma på Curtian Call, Ebbot Lundberg hälsar på, liksom violinisten Livet Nord, kontrabasisten Johannes Lundberg, och sju andra musiker, främst på stråkar. Första skivan gavs ut av brittiska Type, numera har Midaircondo eget skivbolag, Twin Seed.
Mina förväntningar var stora. När jag sett Midaircondo live de senaste två åren har det varit kanonbra, med nya låtar som lockat. Men, hm, till en början växer några frågetecken som hotande moln över skivan. Kändes inte den här typen av Björkbesläktad electronica mer spännande för några år sedan? Och looparna och de skickliga, snygga ljudpusslen kan vara en återvändsgränd, en formel som fastnar i förutsägbarhet.
Tankar som flyger runt när jag lyssnar och krockar med positiva upplevelser. Flera fina låtar, det kan vara drömskt, klubbigt, mystiskt, välkomnande. Men jag önskar att de tagit fler risker, sakta lämnat sitt sound in i någonting annat. Även om, som sagt, det är läckert producerat, mixat och ihopknåpat. Jag undrar hur låtarna var från början, i begynnelsen, i äldre stadier, med färre beståndsdelar. Saknar improvisationselementen. Ett par låtar skulle vara mer intressanta med lite blås, röster, någon synth, kanske kalimba. I ett mer avskalat format. Det är jag övertygad om.
Det instrumentala titelspåret – som startar skivan – lägger an tonen. En dörr öppnas. Colleen och Four Tet dyker upp i medvetandet. Mörka och ljusa färger omvartannat. ”Reports on the Horizon” smyger fram, inte så märkvärdig egentligen, men den fastnar, med en lugn, halvdunkel, atmosfär som mynnar ut i stråkar, liksom gömda bakom ett filter. ”Below” tar slut efter en halvminut. Synd. En annan värld glimtar förbi, baklängeshallucinationer, Alice i Underlandet, Twin Peaks-mystik. Nästföljande spår, ”Bringing Me Home”, fortsätter i och för sig delvis i samma spår, skivans mest suggestiva kapitel, ungefär som en snällare kusin till Portisheads lyckade comeback från förra året.
Skivans andra halva har några pärlor. ”Silk, Silver and Stone” promenerar in i mig. Säger hej, vill inte gå iväg. Både verserna och refrängen klistrar sig fast. Fint att Ebbot Lundberg sjunger så avslappnat, fungerande kontrast till den mer pampiga refrängen. ”Glowing Red” kan säkert lyfta flera nivåer live, med ett långt nästan tribalt rytmparti och spännande småljud, dock är det för mjukt, fegt, de stannar halvvägs i något som borde kännas mer. ”Revolve and Repeat” är bättre, röstexperiment, syntax som bryts upp, mycket som händer, ljud/röst/beats krockar och skapar en dynamisk helhet. Den avslutande, instrumentala ”Venetian Veil” är ett mer dramatiskt syskon till förstalåten, en enveten klaviaturmelodi studsar fram och tillbaka i ljudhavet, lägger sig som ett avlägset eko även när skivan har snurrat klart.
Kommentarer
Skriv ny kommentar