Fjärde skivan på brittiska Touch av finländaren Mika Vainio. Sju låtar som uppvisar stora olikheter men som tillsammans utgör en entitet, ett album. Och det är inte vilket album som helst, genom att laborera med olika frekvensutrymmen, stämningar, organismer och artefakter har Mika Vainio visat att han är en av samtidens stora konsthantverkare inom ljud.
Ljudens konsistens är kanske det som mest skiljer Mika Vainio från de allra flesta inom detta gebit. Ljudens bearbetas på flera plan. De får skarpa snitt där ytorna lämnas blanka med sylvassa metalliska konturer. Med stor medvetenhet spelar han även med det som finns bortom ljuden: tystnaden. Den är ofta närvarande, står som kontrast och referens till det låtande, lyfter fram det, tydliggör. Ett exempel på detta är ”Swedenborgia” där ”brus-slussar” öppnas och stängs fortlöpande. Med hjälp av tystnaderna skapas tydliga rytmiska mönster. Till viss del återkommer detta i den geniala ”Bury a Horse’s Head”, en tribut till John Duncan.
Vainio arbetar även med det lågfrekventa och vibrerande. Inget nytt eftersom det var dessa ljud han och Ilpo Väisinen så framgångsrikt utvecklade i Pan Sonic. På Black Telephone of Matter får de en inte lika framträdande roll. De är snarare komplement som i den splittrade och kittlande framtidsvisionen ”Roma AD 2727”. Mörkt och kallt tonar visionen fram. Orgeln som kunde förknippas med tro och hopp trasas sönder och omformas till en obeständig och hotfull massa. Och talar man om stämningslägen så är Black Telephone of Matter just en mörk skiva. Kanske inte lika nattsvart som "Roma AD 2727", men inte är det en flört med de glada minerna.
I flera av låtarna finns ett berättande element. ”In a Frosted Lake” är till exempel just kylig, kall och tidlös. Men Vainio skapar även mer svårdefinierade stämningar. ”The Breather” svänger exempelvis från det mini mala till maximala. Att då fråga sig varför känns inte befogat. Att det är är fullt tillräckligt!
Kommentarer
Skriv ny kommentar