Milieu Brother

Ett övergivet lantbruk, en öde kuliss med en skock ensamma kor som enda kvarvarande aktör. Vinden viner genom landskapet som om den försökte understryka bristen på verksamhet, en ko råmar i något som kan uppfattas som desperation inför det öde den givits. Kameran inleder en långsam horisontell åkning och visar försiktigt upp bondgården i sin helhet, snabbt nog för att ge en överskådlighet av det överraskande stora antalet kor men långsamt nog att inte dölja några som helst detaljer av den ensliga miljön. Kameran stannar vid gårdens utkant och kossorna lämnar unisont gården till att vittra bort och på sätt uppnå en ny nivå av ödslighet i ett lika ödsligt landskap.

Béla Tarrs inledning på det 450 minuter långa dramat ”Sátántangó” bär drag av en slags estetisk fulländning där ett svartvitt foto samspelar med händelseförlopp som det ovan nämnda och på så vis helt ämnar konstruera ett atmosfäriskt intryck snarare än att berätta en konkret historia.

På samma vis fungerar Milieus nu två år gamla mp3-släpp ”Brother” som nu givits ut på nytt i en förlängd version på amerikanens eget bolag Milieu Music. Men ”Brother” är ett släpp som i grunden emanerar ur en högst konkret historia – ett missfall Milieus (Brian Grainger) mor råkade ut för på 80-talet där Brians väntade bror gick miste om livet. ”Brother” bär dock inga spår som direkt kan härledas till historien utan blir istället ett uttryck för samma ödslighet och atmosfäriska etablering som finns att skåda i inledningen till ”Sátántangó”.

Milieus musik bygger på en form av binär opposition, en dualism där analoga ljudlandskap (dock inte skapade ur fältinspelningar utan mer syntetiska konstruktionsformer) får agera kuliss emot subtila underliggande harmonier. Dessa underliggande harmonier tillåts aldrig att blomma ut utan förpassas till rollen som ömtålig berättare av en historia lika underliggande och sparsamt berättad som harmonierna själva.

Det märks dock att ”Brother” är ett verk skapat genom stor känslomässig påverkan, kompositionerna innehåller lika mycket lugn som nerv men lämnar ibland lyssnaren i en oviss situation – som om något i Milieus musik vore halvfärdigt eller ofokuserat. ”Brother” är dock konstruktionsmässigt högst intressant och berättar sentimentalt men smakfullt samma historia om ödslighet och övergivning som Béla Tarrs estetiskt fulländade filminledning.

(Publicerad 2007)