Mimeo Wigry

Som en mäktig organism breder Mimeo ut sina subtila klanger vid en av gruppens sällsynta framträdanden. Denna gång sker det i november 2009 i Wigry i ett Polen som blir ett allt intressantare land för den kreativa musiken. Konserten spelades in och släpptes förra året i en samproduktion mellan de polska bolagen Bôlt och Monotype. Mimeo, en förkortning av Music in Movement Electronic Orchestra, har funnits sedan sent 90-tal och gett ut flera skivor (jag skrev ett stycke om dem i min text om Marcus Schmickler på skiva från 2007). I fören står gitarristen Keith Rowe och i besättningen finns ett utsnitt av de mest intressanta musikerna inom dagens elektroniskt improviserad musik (några akustiker också): Christian Fennesz (dator), Kaffe Matthews (dator), Phil Durrant (mjukvarusynt, digital sampler), Cor Fuhler (piano), Thomas Lehn (analog synt), Gert-Jan Prins (elektronik), Peter Rehberg (dator), Marcus Schmickler (dator), Rafael Toral (elektronik).

Att lyssna på Wigry är som att skärskåda en kropp i förändring, en kropp som byggs upp av starka individuella viljor till en kollektiv enhet. På Bolts hemsida skriver Michal Libera att han blir utskrattad när han i en fantasibild jämför Mimeos musik med Duke Ellingtons där Rafael Toral tar rollen som Johnny Hodges. Jag förstår skratten, men jag förstår också Liberas tankegång. Mycket har det med vanans makt att göra. Vi känner saxofonens klanger så till den grad att vi med ett någorlunda tränat öra utan större problem kan känna igen personliga uttryck. Vi kan dessutom skilja altsax från tenor, sopran från baryton och så vidare. Här känner vi oss hemma. När vi kommer till datorer och elektronik saknar dock de flesta fortfarande denna kännedom, det är svårt att höra vem som spelar vad och dessutom på vad. Vilken hårdvara används, vilken mjukvara? Med en väl utvecklad kunskap om detta kanske vi utan skratt skulle uppfatta Mimeo som ett storband inom jazzen, eller som en symfoniorkester för den delen. I en improviserad kontext får vi väl lägga till. Tanken är spännande!

”Wigry” är ett stycke som spänner över fyra lp-sidor. Efter en ganska svag och nedtonad, men på inga sätt tveksam, inledning bygger de upp en ganska ovanlig styrka. Vid tidigare tillfällen har Keith Rowe uttryckt att det inom Mimeo finns en kamp mellan den ”primitiva gruppen” (akustiska instrument) och ”powerbook trion”. Kanske har datorerna gått segrande ur denna strid? Ibland låter det så. Inget problem i sig, kraft är en effektiv dimension inom musik. Sammantaget kan man ändå inte påstå att de icke-datoriserade musikerna tappat sin roll. Cor Fuhler får tillfällen att träda in i sitt preparerade piano, Thomas Lehn härjar fritt med sina analoga syntar och Keith Rowes märkliga gitarr ger sig till känna. Men visst har Mimeo delvis gått ifrån, i alla fall tillfälligtvis, den mest sofistiskerade formen. Istället använder de den kraft som fick John Tilbury att uttrycka: "In one second you guys can eliminate me once and for all" när han samarbetade med Mimeo på skivan The Hands of Caravaggio (Erstwhile, 2002). Tilbury blev absolut inte tillintetgjord, Mimeos subtilitet förhindrade detta.

Mimeos musik är improviserad. Under styckets 85 minuter ges inga egentliga pauser (förutom när man måste byta sida). Musiken hålls samman med långa – raka eller föränderliga – klanger. Att tala om dronemusik håller dock inte, snarare byts de sammanhållande klangerna ut allt eftersom. Dynamiken förändras. Över detta pågår ett ständigt ljudskapande, i stort och i smått. Och desto mer jag tänker på Michal Liberas jämförelse med jazzen, ju mer hör jag solister framföra eklektiska elektroniska klangfärder. En Schmickler som vrider sylvassa digitala klangspektran, en Thomas Lehn som stökar till det med analoga synt eller någon annan som tillfälligt träder fram. Det är en oerhört rik musik!

Tidigare har varje framförande med Mimeo föregåtts av diskussioner inom gruppen och konkreta utgångspunkter. De har inspirerats av nämnde Caravaggio, av konstnären Cy Twombly, av en ”flytande” paviljong i betong och glas skapad av arkitekten Oscar Niemeyer. Om det överhuvudtaget finns någon övergripande idé med Wigry framgår inte. Möjligtvis har den polska kyrkan skivan är inspelad i något med saken att göra. Kyrkklockor ringer. I musiken finns ett mystiskt element som naturligtvis kan vara religiöst motiverat. Den mörka och vackra omslagsbilden på kyrkan ger en hint om det. Det rent rumsliga har dock med musiken att göra, i alla fall vid livetillfället, med separata högtalare för var och en av musikerna kunde publiken så att säga mixa sin egen musik genom att förflytta sig i rummet. Men det hörs naturligtvis inte på skivan.

Är då ”Wigry” bättre eller sämre än de fem föregångarna? Svårt att svara på. Tidigare lyckades gruppen skapa en spänning i själva möjligheten till förgörande kraft. Nu skapar de kraften. Fortfarande finns dock en stor spänning mellan det detaljerade och det kraftfulla som ger musiken vitalitet och en stor livfullhet. Tråkigt nog svarar jag nog både och. Att ge sig in i Mimeos musik är alltid givande.