Mogwai: Hardcore Will Never Die, But You Will

Få band känns lika cementerade i 90-talets initiala våg av post-rock som Mogwai. Trots det är kollektivet från Glasgow ett av få från perioden som fortsatt in det nya millenniet lika produktivt som de lämnade det förra. Med ett nytt album vartannat eller var tredje år har de därmed blivit ett av genrens största affischnamn och etablerat sig i såväl experimentmusik- som indiekretsar och än bredare sammanhang.

Personligen har jag knappt lyssnat på Mogwai sedan Happy Songs for Happy People, 2003 - med undantag för deras samarbeten med Clint Mansell och Kronos Quartet på soundtracket till filmen The Fountain och deras tonsättning till dokumentären Zidane: A 21st Century Portrait. De har för mig snarast varit ett symptom på ett musikaliskt uttryck i stiltje och bleknat i jämförelse med exempelvis Explosions in the Sky.

Det är till en början även denna känsla som infinner sig i och med bandets nya skiva Hardcore Will Never Die, But You Will. Det låter lite unket och instängt även om bandet förnyat sig genom att skala ner de större post-rock-ambitionerna till förmån för mer traditionell tungrock. Skivan har ett antal ljuspunkter som när ett stilfullt syntackompanjemang skänker några intressanta toner av shoegaze men överlag verkar tiden ha stått stilla och bandet befinner sig alltför ofta i nostalgiska klichéer av 90-talets glansdagar.

Även om Mogwai i och med Hardcore Will Never Die, But You Will går från något stillastående mot något nytt är det i längden ganska malande trist. Det är arenarock som aldrig når högre än M83 gjorde på de sämsta delarna av sina två första album.