Mokira: Persona

Det är fascinerande med skivor man fångas av redan under första spårets första sekunder. Mokira – Andreas Tillianders artistsnamn när han gör sin mest introverta, komplexa och (tycker jag) bästa musik – har på sitt andra album på engelska skivbolaget Type djupdykt i den elektroniska musikens ljudarkiv från de senaste trettio åren. ”Persona” är sprängfylld med referenser, rena festen om man är lagd åt det hållet, men musiken är också njutbar i sin egen rätt, smutsvacker, närmast monokromt elegant.

Skivan roterar i spänningsfältet mellan teknologi och uttryck. Å ena sidan de gamla analogsyntharnas ”varma” ljud, som det brukar heta, till skillnad från ”kallt” ljud från digitala ditos; å andra sidan ambient musik i betydelsen spatiös, oscillerande, återhållen, innerlig. Snarare än Brian Enos ambient music kan man tänka på kosmische musik à la Cluster och 90-talssläktingar som GAS, William Basinski, Fennesz och Vladislav Delay – eller föralldel såspopiga Spacemen 3, som Tilliander gör ett hommage till genom att fullkomligt dränka en loopad sampling i brusgröten.

Om det finns en större konceptuell ram för ”Persona” får man snickra den själv, inget avslöjas av konvultet. Jag antar att han använder analoga instrument, skumma boxar och filter, för det är inte av klaviaturens tonhöjder musiken skapas. Andreas Tilliander är särskilt begåvad med liten palett.

Inledande ”About Last Step and Scale” är tillsammans med den följande ”Lord, Am I Going Down?” en 18 minuter lång ouvertyr, ett skulpturalt sjok av vågrörelser som färdas genom finmaskiga filter och mot slutet virvlar in i en enslig, metalliskt ekande rytm. Det är dubbigt och graciöst, som Basic Channel med lösa tyglar.

Därefter, som en osynlig passage, ”Contour”. Det är övergången till de mer rytmbaserade låtarna och till andra sätt att göra musik med elektronik. ”Valla Torg Kraut” är ingen överdrift, det är kraut med rullande sequencer och flöjtsampling sprungen ur samma frisinnade, bokstavligen elektroakustiska musicerande som en gång var modellen för Organisation och Harmonia. ”Oscillations and Tremolo” är ännu mer sparsmakad – en hackig, pulserande våg glider omkring, får jag för mig, på sandad isbana, den varken fäster eller kanar. Det händer inte mycket under tio minuter, men att tycka att låten är för lång är som att säga att Tangerine Dreams ”Zeit” borde kortas. Längd är inte rätt parameter att kritisera för den musik som försöker upphäva tiden.

Med en titel som ”Persona” undrar man förstås hur Mokira kopplar musiken till Ingmar Bergman. Filmen ”Persona” undersöker tystnad och gränslöshet, det är långt till spralliga oscillatorer. Mer stimuli får jag av titeln ”Såsom i en spegel”, särskilt i den vackra engelska översättningen: ”Through a Glass Darkly”. Musiken på Tillianders "Persona" öppnar sig likt speglar mot speglar, det strömmar av dova reflektioner, maskinljuden blir i återblickar väldigt mänskliga, brusminnen ljuder i nutid. Och den här ”värmen” från analoga synthar, en kvalitet med nästan mytiska proportioner, den märks här mindre som bekväm schäslong för känslorna än som hyvelbänk att gnugga sitt aktiva lyssnande emot. Gör det.