Skivbolaget/skivaffären Honest Jon's ger ut bra ny musik, men det är främst samlingarna med stenkakor från hela klotet som länge varit glömda och gömda i det EMI-ägda Hayesarkivet som lockar. Ja, och så har de aktualiserat Louis Thomas ”Moondog” Hardin (1916-1999), en av historiens märkligaste och mest originella musiker och kompositörer. Honest Jon´s har tryckt upp gamla Moondogskivor på nytt med originalomslag och släppte häromåret den första retrospektiva samlingen ”The Viking on Sixth Avenue” med låtar mellan 1949-1995.
Mycket kan sägas om Moondogs liv, vill man få hela bilden rekommenderas Robert Scottos utmärkta biografi ”Viking of 6th Avenue” (2007). Jag fattar mig kort: han föddes i Marysville, Kansas, och blev blind efter en olycka vid sexton års ålder. Musikintresset väcktes tidigt, han byggde egna trummor som barn, och lyssnade såväl på kyrkosånger som nordamerikansk indianmusik. Moondog lärde sig att läsa noter och att komponera med blindskrift, han lämnade mellanvästern för ett osäkert liv som gatumusiker i New York i slutet av 40-talet och stannade där tills han lämnade USA för Tyskland 1974. Moondog var lika bevandrad i Bach som jazz och asiatiska klanger. Även om musiken han komponerade var rytmiskt komplex fanns det ofta en enkelhet och märklig självklarhet som inspirerade sextiotalets minimalister.
De första skivorna kom ut under 40-talets sista år, större spridning fick tre LP-skivor som jazzetiketten Prestige släppte mellan 1956-57. Sedan dröjde det ända tills 1969 och 1971 när Columbia gav ut två album, de mest välkända skivorna, med orkesterarrangemang och madrigaler. Ofta återanvände han låtar, melodier och rytmer, paradnumret ”All is Loneliness” (tolkad av alltifrån Janis Joplin till Antony & The Johnsons) har till exempel spelats in många gånger. Under den europeiska perioden spelades det in ganska olika typer av skivor, bland annat med Fläskkvartetten, ”Bracelli” (1986).
Åter till 50-talet. ”More Moondog” och ”The Story of Moondog” är Prestigealbumen numero två och tre. Fascinerande dokument, många låtar är inspelade på gatan, med kringljud som bilar, röster, båtar, tutor, djur. Musik fångad i stunden, samtidigt som det finns något tidlöst över de flesta låtarna. Det låter inte som något annat vilket är det mest märkvärdiga. Knäppt emellanåt kan man tycka - när han ylar, vill bjuda på potatischips - men det som imponerar på mig varje gång jag lyssnar på Moondog är hur de olika elementen trivs tillsammans. Klassisk musik, gammeljazz, melodier som kunde vara hämtade från medeltiden och Japan och Kuba och Siouxernas riter, ja, allt liksom sugs ihop till egna små musikväsen.
Moondog byggde egna instrument, här finns flera låtar med Oo till exempel (ett tresträngat instrument med rytmpinnar), mycket handtrummor och slagverk, men även piano och oboe och andra blåsinstrument och fjädrar. Han spelar självklart inte allting själv, det är inhyrda musiker, vissa samarbetade med Moondog i många år. Stepparen Ray Malone gästar på två låtar, inte ovanligt att takter slås med fötter här och där, och även om melodierna är en stor del av kakan är rytmerna nyckeln till Moondogs värld. Det kan vara flera rytmer samtidigt, polyrytmiskt som tusan, själv använde han gärna begreppen ”snake rhythms” och ”snaketime”.
”All is Loneliness” är med redan här, i en version på knappt minuten, jag känner till få låtar som samtidigt är så sorglig och, på något mysko sätt, hoppfull. Låtarna är ofta en, två minuter långa, eller korta, några undantag finns, som swingjazzhymnen ”Up Broadway”, en pianoimprovisation som hamnar någonstans mittemellan Debussy och ragtime och ”In a Doorway” där ormrytmerna samtalar med Manhattantrafik. Det längsta spåret heter ”Moondog Monologue”, svårt att inte – åtminstone tidsmässigt – koppla ihop Moondogs monolog med beatpoeterna, men jag tänker även på visdomsord från indiankulturer och det finns ett lugn i orden, i sättet att läsa, som ibland bryts rakt av med märkliga texthugg.
Lätt att bli lite yr i huvudet av Moondog. Alla rytmer hoppar och slingrar sig och det händer saker hela tiden. Låtarnas korta längd är annars något positivt, de blir mer gåtfulla, och man hinner aldrig tröttna på dem. Musik som inte liknar någonting annat. Har jag sagt det tidigare? Jag säger det igen och dansar en piruett, steppar, röker fredspipa, och försöker trumma i takt med musiken.
