Indierockare gör litterär storbandsmusikal om livet till sjöss? Jojo, Motorpsycho förnekar sig inte den konstnärliga rätten att riskera sin publik och (möjligen) finna en annan. Nu är visserligen Motorpsychofansen rätt luttrade, det norska rockbandet har alltid töjt på genreindelningen, om än aldrig lika övertygande som på den suveräna dubbel-cdn ”The Death Defying Unicorn”.
Beställningen av det här verket fick Motorpsycho inför Molde Jazzfestivals 50-årsfirande 2010. Tillsammans med klaviaturspelaren Ståle Storløkken (från bland annat Supersilent och Humcrash), storviolinsten Ola Kvernberg, Trondheim Jazz Orchestra och Trondheimsolistene genomförde de konserten och sedan har materialet omarbetats inför studioinspelning. Storløkken har gjort ett fenomenalt arbete med arrangemangen för kammarsolisterna och jazzorkestern, musik av intimt och sublimt slag vid sidan och emellan bärande partier med vräkig jazzrock och pumpande indieslammer.
Vi snackar alltså ”konceptalbum” här. En litteraturlista bifogas i konvolutet, lästips från Owen Chases ”The wreck of the whale ship Essex” till ”Moby Dick” och ”Odysséen”. Thore Hansens illustrationer med skeppsbrottande rockers i stormande hav med sjöodjur och glupande valkäftar – well, man åker med fantasin dit den bär iväg. Jag får erkänna att jag inte lusläst texterna, å andra sidan har Bent Sæthers sång aldrig varit Motorpsychos starkaste kort. Låtarna berättar om upplevelser till havs, minnen av stormar och hajar, tankar om utsatthet och vilsenhet. Det grekiska havsväsendet Proteus besjungs, ”Old man of the sea/I give my soul to Thee”. Det finns inget förhävande över texterna, ingen natur att behärska, tvärtom ett starkt stråk av melankoli och som en undrande desperation över havets storslagenhet. Berättarjaget genomgår en resa i det yttre som i det inre, en färd över vatten inte mot mörkrets hjärta men väl sin själs okända landskap.
Samma krafter märks i musiken, det blåser och kränger med fuzziga gitarriff och blåsarrangemang som piskar upp till crescendon. Den 16 minuter långa ”Through The Veil” och ”The Hollow Lands” är fet symfonirock och Motorpsycho gör det så bra, de drar på hela maskineriet, kyler ned kolvarna, tar en sidoväg och kommer igen för fullt, nu med extra havre i tanken. Rocka röven, det kan dom, även med stråkar och blås.
Men så finns också de finstilta partierna, låtar som Doldrums med basklarinett och stråkar. På en blindtest skulle kunna man inte göra bort sig om man gissade Prokofiev, inte förrän stråkarna simmar ut i Ståle Storløkkens ljuvligt vemodiga melodislingor. Det är både fridfull och oroande, ibland bara blankt och stilla som en sol i nedan på ”Flotsam” med Ola Kvernbergs ensam på violin.
Det är en förnämlig skiva Motorpsycho gjort, ett konceptalbum av rang, defintivt deras största utmaning och en särling till platta också i Rune Grammofons buskiga katalog. Under lyssningen styr mina tankar ibland till Genesis och Gong, ibland till Zappa och Beach Boys, till Flamning Lips och Animal Collective, Allan Pettersson, Kate Bush, Jean Luc Ponty, Arve Henriksen... Havet, ursäkta, i det här sällskapet blir man lätt lite djup.
