Murcof Remembranza

Jag läste någonstans att mexikanen Fernando Corona, som kallar sig Murcof, finns med på en topp-30-lista över ”Global Visionaries”. Gärna för mig – när debutskivan Martes kom var det som att kliva in i ett filosofiskt rum, en ljudvärld byggd med enorma ambitioner. Musiken var inte bara vacker och grandios, den var själfull, sakral, lidande, lindrande. Varje låt som en klassisk målning, en korridor av episka rum. Jag vet nog ingen enstaka skiva på senare år som samtidigt känts lika tidlös och samtida som Murcofs första avtryck.

Så hur gå vidare? Remembranza låter inte olikt Martes. Storslagen electronica med djupa hålrum för orkestrala toner. Det är ljuvligt vemodigt bortom all jämförelse. Istället för att utveckla paletten verkar Corona ha reducerat den. Det gör att musiken ekar av självreferenser, vilket kunde vara ett problem om man anser att det är en musikers plikt att ständigt förnya sig. Påhittighet är nog bra, men har man ett rikt koncept som Murcof finns väl ingen anledning att skjuta sig i foten det bara för sakens skull.

Skivomslaget är som en tavla av Vermeer. Den låter ana berättelser om minnen, och minnen är vad låtarna berättar om. Inga lyckliga historier, man ler inte precis i dessa ljudande salar. Somliga har liknat Murcof med Arvo Pärt (och Bach, av dem som tar i ordentligt). Det visar möjligen hur ovanligt det är med elektronisk musik som får känslor att vibrera i själsdjupen. Ändå ligger det något i jämförelsen. En orkesterpuka dränkt i reverb, ett droppande pianokluster, en fiolsträng som brister – aldrig har väl ljudbiblioteket med orkestersamplingar använts så suggestivt.

Det jag kanske mest älskar med Remembranza är att låtarna, trots att de är genomlysta och mikroskopiskt Murcofkontrollerade, ändå lämnar över framkallningsprocessen till lyssnaren. Så här väldiga ljudrum rymmer att man inreder med minnen på egen hand.

(Publicerad 2005)