The Necks: Silverwater

The Necks förra studioplatta från 2007 heter Townesville, uppkallad efter en liten stad i nordöstra Australien, bandets hemland. Ungefär i samma veva föddes norska gruppen Huntsville, uppkallad kanhända efter den mellanstora staden i nordöstra hörnet av den nordamerikanska delstaten Alabama. Nordost. North by East. Kanske finns det en ännu svagare koppling mellan banden, i min fantasi hänger de ändå ihop.

The Necks möter Huntsville i det att bägge sysslar med improviserad musik i långa och böljande strukturerade former – om än den förra trion bejakar mainstream mer än den senare. Pianisten Chris Abrahams, Lloyd Swanton på kontrabas och Tony Buck på trummor har som grupp funnits i över 20 år: Abrahams gör vid sidan också filmmusik och har spelat med Midnight Oil, Swanton är jazzräv som även kompat Sting, Buck trummar i avantgardekretsar. Någonstans förenas de i intresset att varken syssla med jazz eller rock eller improv utan använda allt detta. Och att ge ut skivor med vanligtvis en enda låt på cirka 70 minuter, som vore mottot att varje gång fylla cd:n till dess allra sista bit.

Silverwater är en låt på 67 minuter. Där resan börjar är det stilla och skimrande, drånande orgeltoner och skimmerplingande ljud, jag tänker på filmen Glasblåsarens barn och scenen i glasblåsarverkstan. Stråke på glas, kanske blöta fingrar, gummiklubbor. Skivan avrundas efter en mild elgitarrskur inne i den varma studion, en långsam cymbal drar ned takten och en drömsk pianoslinga vädrar ut det allra sista. Färdig. Men inte riktigt framme.

Det intressanta när The Necks svänger igång sin rytmiska kropp är de musikaliska förflyttningarna, hur korta och banala fraser och figurer dras ut på längden och djupet med en tålmodighet som om LaMonte Young hade producerat. Hur bitarna sätts samman och upplöses, återfogas med förskjutningar från piano till slagverk eller bas eller till något dunkelt elektroniskt surr som sätter snurr på denna musiks centrifug – det är där det blir hypnotiskt. Eller tröttsamt, om man inte är med på noterna. Själv gillar jag det fåtoniga och nyenkla skarpt; det är tryggt, lyhört, omacho, antijazz utan att bullra mycket om saken.

På Silverwater använder trion, får jag för mig, mer varierade ljud än på tidigare inspelningar. Många olika slagverk hör till, som indonesiska rasslande bamburör och gongar, men där märks också toviga elgitarrmattor, suckande orgelbälgar, avskalad elektronik.

Efter ungefär 48 minuter, för att ta ett fint exempel, börjar Chris Abrahams hamra en treklang i snabb åttondelstakt på elpiano: hack hack hack hack hack hack hack hack… Samma puls på samma instrument fortsätter och fortsätter, ja efter en kvart håller den ännu rytmen. Låter det trist har jag misslyckats att beskriva för det låter inte statiskt utan levande, spontant.

Och mitt i hack hack hackandet är det som om det läckte in ljud i mixerbordet under inspelningen, funkbandet i replokalen bredvid glider in i ljudbilden, något nytt tillkommer, det hörs långsamt filtersvepande orgeltoner, en elgitarr, en kontrabas… En oavslutad slags musik, eller rättare sagt; som om slutet, till slut, är början.