Neurobot_ Petla Bohumina

Neurobot är en numera avsomnad trio från Polen, bestående av Dominik Kowalczyk, Arthur Kozdrowski och Jancek Staniszewski. Samarbetet startades med intentionen att skapa musik i gränslandet mellan konst, teknologi och teori. På albumet Petla Bohumina, eller The Bohumin Loop, som den heter på engelska, har trio dessutom tagit hjälp av DJ Zmarszczki. Musiken spelades in under en lång och kall januarinatt 2001. Den utökade trion arbetar främst med datorgenererad musik, fylld med samplingar och inspelningar av diverse ljudkällor.

Materialet som nu ges ut av det Polska bolaget Monotype är en nedediterad version av det sextimmar långa ursprungsmaterial som januarisessionen resulterade i. Låtarna har sedan kortats ned ordentligt, ta till exempel Irmielin, som klippts ned från 62 till 8 minuter. Dominik Kowalczyk har skött editeringen och i pressmaterialet kan man läsa att han har försökt att hålla musiken så ren och lik den ursprungliga sessionen som möjligt. Och det tycker jag också att de har lyckats med och det känns varken rumphugget eller ofullständigt.

När jag lyssnar på Neurobot öppnas dörrar. Musiken, eller är det ljuden, skissar snabbt bilder. Det flimrar till och plötsligt är jag i en fabrik, där nattskiftets händer gnids mot varandra, glödlampor sprakar och pysande ventiler sätter stämningen. Abstrakta ljud sammanfogas till bilder på ett intressant sätt. Man kan nästan känna doften av industriproduktionens stickande dofter när ljudproduktionen ökar takten.

Neurobot säger sig själva vilja röra sig i gränslandet mellan natt och dag, någonstans i tillståndet mellan sömn och medvetande. Ibland lyckas de sätta mig där, andra gånger inte. Detta av den enkla anledningen att musiken slår över. Det är väl obalanserat och rörigt emellanåt. Ljuden tycks inte passa ihop hur mycket jag än processar dem i mitt huvud. Men ibland stämmer det bättre, som i de allra mörkaste stunderna. Då flyter jag sakta med, tills det blir så där onyanserat upphackat och disparat. Ljudbilden kolappsar och jag med den.

Men det finns också häftigt inslag. Som på titelspåret Petla Bohumina, där musiken eggas av mans- och kvinnostön. Det låter ungefär som när någon delar ut dödstöten i ett datorspel. Resultatet blir en fruktbar samverkan mellan fysiska och syntetiska ljud som fascinerar. Till en början är också det mest rytmiska vi möter på skivan, men det dör förstås bort och löses upp i ett plotter av kalejdoskopiska ljud och amerikanska röstsamplingar. Ytterligare en ljuspunkt är kompositionen Eyjafjallajökull, som rör sig sakta, som om den väntar på nästa utbrott. De svepande och mörka ljuden för tankarna till Svarte Greiner, lika vacker som mörk till sin natur. Mycket i musiken ekar annars Pan Sonic och Stillusteypa. Från DJ Zmarszczki, som gör fina insatser med sina turntables, hörs drag av Philip Jecks vinyldrivna konstmusik.

Även om jag har svårt att ta till mig delar av Neurobots musik, är det stundtals intressant, speciellt när ljuden tar oväntade vändningar. I deras konkreta musik och glitchiga kompositioner finns en spänstig tanke, även om helheten ibland uteblir. Petla Bohumina är inget mästerverk, men nog så intressant för att släppas som ett album på Monotype.