Genom vardagsrumsfönstret skymtar ett tjockt lager nysnö och solen från en klarblå vinterhimmel gör bara vyn än mer förförisk. Titeln på Nick Schillaces senaste skiva är på många sätt talande, det här är musik för och om landskap och människor. Den smekande gitarren skapar komplexa och vackra spår i nysnön men musiken hade sannolikt varit precis lika självklar och övertygande en sen sommarkväll. Schillace levererar en stillsamt rinnande flod av slingrande gitarrspel som är tidlöst såväl ur ett längre perspektiv som nedbrutet i årstidernas periodicitet.
Denna Detroitgitarrist bländar lyssnaren med en teknik som för tankarna till såväl John Fahey som Jack Rose men ”Landscape and People” är ofta mer uttalat melodisk än föregångarna. Musiken är mjuk och inbjudande men ger ändå tillräckligt med tuggmotstånd för att både väcka och bibehålla intresset. För egen del är det här verkligen själslig balsam, musik som lyser upp novembermörkret på ett sätt som bara annars snö kan göra. När snön snart försvinner finns musiken lyckligtvis kvar.
(Publicerad 2008)
Kommentarer
Skriv ny kommentar