Konsten att inleda är ädel. När jag studerade tyckte en professor att inledningen på en text var så viktig att vi spenderade två månader med att läsa olika verk och enbart diskutera olika inledningar. Personligen föredrog jag, och gör än idag, inledningar med en anekdot. Eller åtminstone inledningar som på något vis spelade med illustrationer eller laddade beskrivningar.
När Nicolas Jaar inleder sitt debutalbum Space Is Only Noise är det med ljudet av ett kluckande vattendrag, män som pratar filosofiska sanningar på franska och engelska samt ett mycket finstämt piano. En bra inledning som placerar sig någonstans mellan intellekt och affekt - och därmed även sätter tonen för hela skivan. Den 20-årige amerikanen låter nämligen sin musik skifta mellan experimentella pianoslingor, dubstep-beats och etnisk jazz på ett imponerande obehindrat vis.
"Does Nicolas Jaar’s music defy description?" frågade sig Guardian och på 46 minuter hinner Space Is Only Noise med att skifta i skepnad lika många gånger som skivan har spår. Det är fascinerande utan att bli spretigt i och med att Jaar ständigt tycks vara i full kontroll över sitt uttryck. Vissa spår påminner om något från en tidig Differnet-skiva medan andra helt skiftar mellan sydamerikanska rytmer och emotionella samplingar från lekplatser. Laddningen mellan känsla och intellekt hanteras på ett föredömligt vis och dessa blandas obekymrat samman genom banala textrader och knastrande experiment.
Enda problemet med Space Is Only Noise är att det aldrig blir riktigt intressant. Vare sig affekt eller intellekt tillåts någonsin ta överhanden och skivan blir därför på vissa ställen slätstruken. Att Jaar till fullo behärskar sitt skapande är lika tydligt som resultatet är intressant och det är ett lovande debutalbum – synd bara att skivan på sina håll saknar önskvärd udd.
Konsten att inleda må vara ädel. När Nicolas Jaar blandar och ger visar han dock även styrkan i att variera och inte låta musik begränsas av genrer eller förväntningar.
Kommentarer
Skriv ny kommentar