På senare år har en viss sorts kompositioner inom genren modern classical rönt stora framgångar. Det handlar då om små avskalade musikstycken med sin grund i ett finkänsligt pianospel. Framfarten kan ha tagit vid i och med Boston-sonen Keith Kenniffs genombrott med namnet Goldmund där Kenniff genom elaborerade improvisationer lyckats skapa bländande vacker musik. En annan som med ett liknande uttryck fått en del uppmärksamhet, om än i något mindre skala, är tysken Nils Frahm med bland annat The Bells på Kning Disk ifjol.
Förra året gav han även ut ett kort album vid namn Wintermusik med en liknande estetik som Goldmunds. Den väsentliga skillnaden ligger här främst i kompositionernas utformning. Medan Goldmund skapat sina verk ur ett strikt improvisatoriskt arbetssätt, och lagt tonvikten på samspelet mellan komposition och teknik, har Nils Frahm slagit in på en mer sentimental bana. Skivan, som till en början var tänkt att bli en julklapp till familj och vänner, blev istället ett slags soundtrack till julen och vintern, präglat av såväl naturromantik som kommersialism. Något som även tydligt hörs i och med att Frahm brer på med de mest bedårande pianotoner som fångar magin i ett signat snöfall.
Även om skivan är en vacker liten bagatell faller den som helhet, trots sin korta speltid på 33 minuter, på eget grepp. Den blir mer av ett mättat ackompanjemang som stilistiskt men flackande vill vara mer än vad den egentligen är. De enkla kompositionerna av piano, med inslag av xylofon och dragspel, hittar liksom ingen riktig botten utan förblir förhållandevis platta. Man skulle, konceptuellt sett, kunna göra en jämförelse med Erik Saties möbelmusik, med den milsvida skillnaden att Satie fyller ut och konstruerar en intressant helhet. På Wintermusik blir det istället inte mer än lite trevlig vintermusik som utan djup snart enbart lyckas överleva på sin charm och sin redan utstakade estetik.
