Det finns radikala ståndpunkter som förvandlas till ett sätt att spela. Alltså konventioner. Idag är jag van vid att lyssna till akustiska instrument, som låter sig färgas av elektroniken – med eller utan elektronik. Det har gått av bara farten. Det är lätt att ryckas med. Då känns det som en befrielse att lyssna till en basist, som inte stoppar in registreringsskyltar mellan strängarna, men faktiskt spelar på dem. Plötsligt minns jag Jimmy Blanton, Charles Mingus eller Joëlle Léandre. Jag sätter på deras album och hör hur örat sugs mot den stora klangkroppen. Tänker på fingrarnas spänstiga dans över strängarna och slås av hur de kan åstadkomma under med bara en ettrig stråke.
I samma stora rörelse över tiden befinner sig Nina de Heney. På nya albumet hör vi henne solo nästan en halv timme. Förra skivan publicerades på Kning Disk. När hon nu återkommer är ett annat Göteborgsnamn utgivare, den legendariska undergroundverksamheten Sub Bau med Stefan Karlsson. Och jag förstår med ens varför konvolutet är så ovanligt vardagligt och samtidigt överraskande välfunnet. Det är kaxigt och en utmaning mot publiken. Precis som musiken.
I jazzen eller rocken är ofta det sämsta som kan drabba lyssnaren att basisten eller trummisen får en massa utrymme för sitt ego. Men Heney fångar mig direkt och håller mig kvar. Hon går från en långlinjig tonmålning till ett böljande rytmiskt rum; den koreografiska linjen är kvar från förra skivan och genomströmmar musiken. Klangen fyller upp och hon modellerar den i ständigt intressanta former.
Det är dansant, mycket fysiskt och inbjudande, då hon lägger upp en malande figur, som snart snurrar runt i tonminnet av sig själv. Det finns en mörk rituell stämning. Varmt hotfull. Rytmiska slag blandas med fingrarnas dans över strängarna. Det blir oemotståndligt kroppsligt rörligt. Några figurer återvänder hela tiden som i en dans. Jag märker snart att hon med sitt ettriga men samtidigt litet makliga spel ägnar sig åt att avbilda extasen. Den går inte fort, det kan jag lova, för extas går alltid för fort och måste därför paradoxalt nog ha lång tid på sig. Ultrarapid är dess tempo och näring. Och stegrar sig sakta. Hon stegar långsamt upp en lång väg, en cirkel, där hon liksom rör sig kring sig själv. Med rörelserna antyder hon en kontur som jag tycker känns mycket personlig; men som ändå stannar just där blygheten tar vid.
De lätt rituella figurerna tätnar efter hand och jag registrerar hur hon hör skillnaderna i volym, hur varje finger smakar av strängarnas resonans. Det torrt perkussiva bjuder upp de smidiga ljuden från stråke och fingrar.
Det här är det enklaste sättet att skapa musik: En musiker och ett oförstärkt instrument. Faran ligger i uppvisningen. Heney undgår den. Och det kan bara hon göra som vågar sätta musiken i kroppen. Klangen skapas ytterst i en kombination av en (tänkt) rörelse, där rummet inkluderas, och vårt inre öra, där rummet också inkluderas. Den som vet detta och litar lika mycket på sig själv som sina lyssnare, vågar göra ett album som detta. Det må dröja tio eller femton minuter innan brottet i mönstret kommer, men då det inträffar som en skarp snärt mot greppbrädan till exempel, ja, då lyser hela det mödosamt innerligt vävda musikmönstret än en gång som i kroppsdoftande neon. För alla dessa rörelser, denna envetna upprepning av extasens figurer, allt det sitter snart inne i min egen kropp.
Då jag hört skivan rakt igenom sitter jag gapande och måste ha en omedelbar repris: Får jag lov, Nina?!
Kommentarer
Skriv ny kommentar