Nina de Heney_III

Det var inte så länge sedan det göteborgska kontrabasfenomenet Nina de Heney kom med sin andra kritikerrosade soloskiva, och det känns heller inte länge sedan som hon tillsammans med Lisa Ullén slog till med 2000-talets hittills främsta improvisationsskiva från svenskt håll: dubbelalbumet Carve.

Nu är hon på plan igen med nytt solomaterial, nära två timmar av basfigurationer, förpackat i ett vackert utvikbart LP-konvolut. Det är alltså dags att lägga till termen ”vinyl-package double-cd” till listan över fonogramformat. Det är ett intressant och lyckat sätt att estetiskt övertrumfa den konventionella cd:ns minst sagt begränsade förmåga att te sig tilldragande. Men på ett sätt är det också litet märkligt eftersom det just är LP-konvoluten (samt etiketter och innerpåsar) som är det dyra när man skall pressa vinylupplagor. Varför inte gå hela vägen?

Bolaget har med andra ord lyxat till det. Och det gör de helt rätt i när det gäller en musiker som de Heney. Den nya skivan III är makalöst bra. Trots sin längd blir den aldrig tröttsam, även om frågan kan ställas om inte intrycket skulle vara än starkare om det hade handlat om bara en skiva. Efter ett tag är minnet fullproppat av figurer eller tekniker; jag försvinner in i hennes spel och är helt omedveten om huruvida jag lyssnar på spår 4 eller 6, disc 1 eller disc 2. Förmodligen är det nog inte meningen att allt ska tas in i en sittning. Vid sidan av Heneys förra soloskiva så var det senast legenden Henry Grimes Solo på danska Ilk Records som jag lyssnat till när det gäller solobas, också detta en dubbel cd där Grimes gick loss på såväl basfiol som violin. Låt oss alltså konstatera att monsterformatet verkar tillhöra basismen.

Jag finner dock inga som helst likheter mellan Grimes och Heney, de är var och en fantastiska på sitt sätt. Heneys särmärke är hennes sätt att jobba repetitivt utifrån små eller stora figurer, slingor eller rytmiska mönster och slag som växer samman med rummets resonans. Det är en hyllning till resonansen, en hyllning till den akustiska danskonsten. Skivan heter III inte blott därför att det är hennes tredje soloskiva (vilket kanske hade varit litet väl fantasilöst). Titeln kommer av den treenighet som uppstår med henne själv, basen och rummet.

Heney skriver själv att hon ser basspelet som ”ett sätt att dansa utan att bli betraktad som dansare… att vilja dansa med rummet”. Denna vilja blir till patos när hon ställer sig i rummet. Ett rum ger inte bara respons när något ljuder. Med koncentration går det också att tala med det, få det att följa, rentav forma det. Det är utan tvivel Heney som för i dansen, inte rummet, men å andra sidan behöver de varandra. It takes III to tango. Ljudteknikern Johannes Lundberg har gjort ett fantastiskt jobb att förmedla det nära och det stora med imponerande resultat, inspelningen ger en intim känsla blandad med upplevelsen att man själv sitter i rummet, i publiken.

Heneys spel är virtuost utan att det någonstans känns som någon uppvisning; fingerspelet i inledande ”Cerebella Hill” är så kvickt att det rentav låter som spansk gitarr. Men tekniken konstaterar man bara, som lyssnare är man snabbt uppe i helheten. Hennes olika sätt att närma sig basen tar vid där den förra soloskivan slutade: med fingrar, chopsticks och stråke. Även om man har hört preparerad bas och utvidgade tekniker i olika former tycker jag vid det här laget att Heney har hittat en helt egen form där det stundtals är omöjligt att bestämma om det är stränginstrument eller slagverk jag lyssnar till – det repetitiva spelet i avslutande ”Label Recline” låter rentav som ett slags speldosa (en sådan där kaffekvarnsliknande grej med vev). Skall jag plocka ut favoritstycket så är det emellertid ”Karma Deer Up”, ett drygt elva minuter långt stråkstycke. Det sagolikt vackra är hennes sätt att här hitta exakt den gränspunkt där dissonansen uppstår utan att falla för frestelsen att kliva över. Det blir en intensiv, skör balansgång som får mig att häpna.