Konvoj: art är Ola Paulson. Han presenterar en helgjuten skiva med åtta slagverkssolon. På hemsidan kan man studera den modell för medborgarinflytande – från manipulation till makt – som albumet är uppkallat efter. Det är ganska kul att följa hur en gradvis förskjutning sker på figuren parallellt med Olas musik. Men det ger mer åt fantasin än information om musiken. Modellen finns där som ett slags samverkansverktyg, som är politiskt och socialt. Inom ramen för dessa åtta solon rör sig helt andra parametrar. Och om i den politiska teorin inflytandet rör sig från en punkt till en annan så arbetar musiken helt annorlunda. Den motsäger modellen genom att endast i realtid röra sig. Det finns förstås förändringar.
Snart nog har Ola presenterat en rad skilda parametrar, som lätt härleds till slagverkets olika detaljer. Det analoga ljudet kan bilda små sekvenser som upplevs parallella med eller påminner om sekvenser i äldre bandmusik. Men med en övertonsrikedom som ger en helt annan lyster. Här hörs skinnen, materialen och handens rörelser känns. På så vis formar albumet ett eget rum med åtta mindre stationer; många figurer känns igen förstås, återkommer, varieras, löses upp, motsägs av mer frätande elektroniskt färgande klanger.
Där finns gärna en gradvis upplösning, som startat i ett slags hopsamling av ett fält skilda klanger. Så arbetar musiken i olika dimensioner – i utsträckning och mot gränser. Sedan är varje detalj, enstaka möten och konstellationer, utformade med stor, ja, ömhet och kärlek till enskildheter. Ljuden ligger tätt, men täcker inte över. Musiken är motsatsen till noise och brus. Transparens och lättfotade rörelser är snarare ledord, som om det rörde sig om en dansföreställning, där rummets gränser både är en punkt och en utmaning.
Sedan försöker jag inte tolka musiken utifrån någon medborgardeltagandets stege. Det är fascinerande dock, för en lätthet och försiktig euforin lyser lockande i det sista stycket. Alldeles för lätt att koppla till en medborgardeltagandets kulmen. Musiken växer bortom den sortens utopiska eufori. Den växer stycke för stycke, och efter hand känner jag igen många parametrar, en genomsiktlig täthet pulserar av rytm; rytmer som också beror på kontraster mellan detaljer och små kontrollerade rörelser.
Så här fängslande slagverksmusik var det länge sedan jag upplevde.
Kommentarer
Skriv ny kommentar