Stockholmsbaserade instrumentalgruppen Pallin bevisar att djävulen faktiskt inte har de bästa låtarna. På Bright Moments samlas tio av deras bästa solskenskompositioner. Det är vackert, välspelat, ljuvligt intagande. Feelgoodmusik och inte ett dugg utslätat.
De fyra medlemmarna Andreas Söderström (akustisk gitarr, trumpet), Tomas Hallonsten (elektronik), Christian Hörgren (cello) och Andreas Axelsson (trummor) skapar ett slags kammarmusik för generationen som hänger i hörnet postrock/electronica.
Till skillnad från Hallonstens Tape är det elektroakustiska i Pallins ljudvärld långt mer melodibaserat. Gitarr och cello, trummorna som luftar, elektronik och ibland en pipig melodica som tätar i glappen. Det påminner inte så lite om amerikanska Rachel’s, där finns samma intresse för att i en och samma låt kombinera diffusa ljudskisser med storslagna, lyriska melodier.
Att Pallin samarbetat med koreografer och scenkonstnärer låter rimligt, det finns visuellt starka motiv i musiken. Förmodligen skulle Pallin göra storverk med till exempel Viktor Sjöströms hjärtknipande stumfilmer Körkarlen eller Stormen. Jag har aldrig sett dem live, i något sammanhang, men får för mig att deras konserter präglas av inåtlyssnande, en eftertänksamhet, sänkta och sakta nickande huvuden, bara ibland glada miner. Ett mentalt tillstånd som jag själv alltid hamnat i när jag hört Tape live.
På Bright Moments är titellåten utan tvivel den ljusaste stunden. En uppåtlåt i björkvitt och kvistfritt med hitkvalitet. Låten ”Far From Yokohama”, som var titeln på förra skivan, är mer komplex, sex och en halv minut episkt växande postrock. Jag kommer att tänka på Tortoise – inte för att Pallin är lata epigoner utan uppenbart intresserade av att tänja på nuet, göra tonsatta filmer av täta stillbilder.
Pallin spelar en trivsamhetens musik. Det låter enkelt, trösterikt. Och inte så lite sentimentalt. Förmodligen därför musiken kryper under huden.
(Publicerad 2006)
Kommentarer
Skriv ny kommentar