Efter att solat sig i glansen av sitt hyllade andraalbum, The Bliss från 2007, ger sig Pantha du Prince nu ut på outforskade marker med nya albumet Black Noise. Henrik Weber, som Pantha du Prince egentligen heter, har bland annat bytt skivbolag till det mer popbetonade Rough Trade och därtill bjudit in två namn som inom indiepopen är av yttersta dignitet; Noah Lennox (Panda Bear/Animal Collective) och Tyler Pope (LCD Soundsystem/!!!). Frågan är här hur detta miljöombyte påverkat Webers tidigare minimalistiskt färgade techno? Samt om dessa relativt oortodoxa samarbeten bär frukt eller stjälper en eventuell ny inriktning för Webers musik.
Rent musikaliskt kan utvecklingen i och med Black Noise beskrivas som en uppluckring av det mörker som tog form på The Bliss. Pantha du Princes kyliga beats utgör här en grund som sinom byggs ut med mer traditionsenliga filter och effekter men även mer organiska ljudkollage – främst i form av xylofoner, speldosor, glockenspiel etc. Denna fonetiska hybridisering pendlar kraftigt i kvalitet, från att fungera utmärkt till att fallera totalt (spåret "Abglanz", som förstörs helt av samplade oljefat, är ett exemplifierande lågvattenmärke). Resultatet är något slags uppoppad house som, på grund av sin oregelbundenhet och håglöshet, i ärligthetens namn fungerar sådär.
Även Webers samarbete med Noah Lennox är kvalitetsmässigt tveksamt. Det skär sig lätt mellan Lennox desperationspräglade röst och Webers högst syntetiska ackompanjemang och samarbetet ter sig därmed mer ansträngt och påbjudet än intressant.
Black Noise har dock även sina ljusa stunder. "A Nomads Retreat" är exempelvis ett fantastiskt stycke tech house och på "Bohemian Forest", en låt i bästa Dominik Eulberg klass, fungerar även de organiska inslagen förvånansvärt bra. Överlag verkar dock Weber ha svårt att på ett tänkvärt vis göra övergången från sin mörka techno till en mer uppblandad house med instrumentala inslag. Det organiska elementen och det avskalade beatsen motarbetar flera gånger varandra, och istället för en fascinerande hybrid blir resultatet snarare två entiteter som tar plats från varandra. Att Black Noise ändå fungerar när Weber håller sig borta från de mer experimentella utflykterna visar att den unge tysken fortfarande är en mycket skicklig producent som är väl införstådd med sina produktioners styrkor och svagheter. Synd bara att han här inte håller sig till styrkorna.
Kommentarer
Skriv ny kommentar