Genom sina mörka svepningar greppade Richie Hawtin under 90-talet något som kom att bli näst intill fundamentalt för den minimala technon. Skivor som ”Musik” och ”Consumned” hittade ett för genren alldeles nytt uttryck genom att ta minimal och ambient techno till en abstrakt och emellanåt experimentell nivå. Musiken svävade fragmentariskt fram på en bädd av vinylsvarta ljud och utstrålade en sublim kraft av ett obevekligt mörker framställt i ett fysiklaboratorium. Technogiganter som Ricardo Villalobos och Wolfgang Voigt följde i Hawtins fotspår och idag finns knappt någon form av minimal techno som inte går att spåra till Plastikmans iskalla men mångbottnade uttryck.
Det är därmed omöjligt att inte dra paralleller mellan Hawtins epokgörande – och idag nästan klassiska – verk när man lyssnar till underbarnet Henrik Webers senaste alster under sitt alias Pantha du Prince – ”This Bliss”. Precis som sin föregångare försöker Weber ligga på gränsen mellan olika uttryck, diffust pendlar han mellan minimala och sentimentala ljudpartier. ”This Bliss” mörka moln blandas likt himlen en skiftande höstdag upp med harmoniskt solljus i partier som vittnar om en invit till house och fulla dansgolv. Harmonin finns ständigt närvarande men gör sig aldrig till känna på allvar utan förblir i skymundan, nästan skamset avvaktande medan ett djupt mörker istället härjar uppe vid musikens yta.
Bakom spårtitlarna gömmer sig outgrundliga referenser, till exempelvis Terry Riley (”Moonstruck”) och Werner Herzog (”Steiner im Flug”), som snarare är definierbara rent tekniskt än uttrycksmässigt och därmed går helt i linje med skivans underliggande ambitioner. Problemet med ”This Bliss” är att Webers ambitioner inte riktigt är rättvisa mot musiken utan istället resulterar i ett spretande album fullproppat med idéer som aldrig fått en ärlig chans att utvecklas då de begränsats till varsin låt.
Men den unge möbeltillverkaren från Hamburg visar ändå upp kreativ potential och emellanåt är ”This Bliss” ett känsloladdat mörker (inte minst genom ”Saturn Strobe”) värdigt Richie Hawtin själv.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar